Håkan Hellström: 2 Steg från Paradise

KKKKK

Håkan Hellström

2 Steg från Paradise

(Universal)

$CUT_ON$Han är framgångssagan utan motstycke på 2000-talet. Kritiker, med några få undantag, och publik har älskat och följt honom med samma passion.

Som om det var regisserat hela vägen kommer Håkan Hellström i dag med sitt femte regelrätta album, tio år på dagen efter släppet av "Känn ingen sorg för mig Göteborg".

Kan det ligga annat än högt ställda förväntningar i luften? Det är Hellström givetvis väl medveten om och förekommer eventuella besvikelser med textrader som "alla vill se dig dala nu som Håkan Hellström" och "Håkan, du var bättre förr".

Det finns säkert de som vill se honom falla, men för mig är det bara att kapitulera. Han har inte bara gjort det igen, han har än en gång överträffat sig själv. "För sent för edelweiss" från 2008 var nästan komplett, men när man hör den här skivan upptäcker man vissa brister hos föregångaren.

Det här är så bra, så man som Aftonbladets Per Bjurman vill slänga av sig kritikerglasögonen och pussa artisten.

Från första till sista spåret är det pophimmel med gitarrer, trumpet, stråkar, flöjter och så oerhört snyggt enda ner till minsta tamburin (tack, Joakim Åhlund). Här är funky drum à la Madchester, Byrdsharmonier och pianoballad. Här är en hyllning till Göteborgsscenen och här är en uppmaning att fortsätta när mörkret kommer och allt gör ont.

Det finns inga nya referenser att nämna, men sista låten för tankarna till John Lennon, både i gitarrerna och när Hellström går upp i röstregistret. Och vem vill inte tänka på John Lennon?

Jag vill lyssna på skivan om och om igen och höja volymen så fort barnen har gått ut. Och jag struntar i om granntonåringstjejen, som en sommar igenom spelade Håkan Hellström för hela kvarteret, tycker att jag är en patetisk 41-åring.

Jag har retat mig på den där Bjurmankyssen, men nu står jag där själv. Jag är dock inte orolig, utan har täckning för att klara vilken pressombudsman som helst.