Rätten till ett arv

Jack Vreeswijk:

Underbart

(MNW)

"Is i magen" hette debuten för snart åtta år sedan. Den var riktigt bra, tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Linan löpte från Cornelis till Mellencamp och jag tänkte: "Nästa gång gör han den självständiga rockplattan som lyfter ännu högre."

Det blev aldrig så. Jack Vreeswijk sålde inte, han försvann. Och när han nu poppar upp igen visar det sig att meningarna går i sär. Mitt tycke för debuten delades uppenbarligen aldrig av Jack Vreeswijk själv. Nu är det visa eller blues, eller bluesvisa, för hela slanten. Och först blir jag kluven. Är det inte tid för frigörelse? Är inte ett elva- spårsalbum med några nyversioner av pappas sånger och tonsättningar av hans dikter fel väg att gå?

Kanske, kanske inte. För om man vänder på resonemanget blir insikten att Cornelis Vreeswijk alltid kommer att sjungas och vem har i så fall större rätt till arvet än hans egen son?

Som bäst gör Jack Vreeswijk en känslig "Blues för Fatumeh". Och så har han för all del skrivit tre fina visor alldeles själv – en handlar om kärlek som gått förlorad, en annan om minnen som gör ont, den tredje är vaggvisan som tonar ut i finalen.

"Underbart" är en stark titel. Starkare än själva skivan, som ändå är ganska bra – men inte alls rock'n'roll.

Anders Mårtensson