Johannes Larsson: ”Få förunnat att ha fått uppleva det jag har gjort i IFK”

Efter sju år i IFK Kristianstad har Johannes Larsson närmast blivit en institution i ett lag som i stort sett bytts ut varannan säsong de senaste åren.

I medgång och motgång har den 27-årige högersexan alltid funnits där. Sällan som en glimrande stjärna eller ens ett förstaval på sin position, men som en trygghet som alltid har levererat.

Dessutom har hans roll i gruppen blivit större och större. Och när han nu lämnar klubben är det kanske i omklädningsrummet som tomrummet kommer att bli som allra störst. Själv säger Johannes Larsson att det utrymmet kommer att fyllas av någon annan.

– Det kommer alltid att finnas nya människor som tar det tomrummet. Har man hållit på så länge med lagidrott så förstår man dynamiken och hur viktigt det är att hålla humöret uppe och ha skoj tillsammans. Det har jag försökt göra de här åren. Ju längre man är där, desto mer rutin och större roll får man utanför planen. Men nu har jag försökt skola in Philip Henningsson att ta över böteskassan, säger han.

Det finns få saker som Johannes talar så ömt och vårdande om som just böteskassan. De senaste åren har han och Leo Larsson varit ”bötespoliser” och det är viktigt att den rollen får en värdig ersättare.

– Leo har varit ekonomiskt ansvarig. Jag är indrivaren, bokföraren, domaren och juryn. Jag tror att ”Pillan” kan växa som människa i den rollen. Men han behöver bli elakare. Jag har som motto att hellre fälla än fria. Vi åker ju ändå iväg på en resa för pengarna. Jag har fått många gliringar och det är många som har varit småsura, men jag ser ingen som klagar när vi väl åker i väg.

Han nämner en spelare som har bättrat sig väsentligt den här säsongen.

– Stig-Tore var den jag var på mest i början. Men sen hade han kommit sent några gånger och två veckor senare visade han sin mobil. Då hade han lagt in alla samlingstider och hade typ 20 alarm på telefonen för han inte skulle komma sent.

I början av juni bär det av till Ibiza för pengarna i kassan. Det blir också Johannes Larssons sista resa med laget.

Och med spel i Champions League och EHF-cupen har det blivit många resor genom åren.

Är det någon som skulle anteckna hur många mil ni har rest de här sju åren kan jag tänka mig att det skulle vara du?

– Nej, jag har faktiskt inte gjort det, men det hade varit kul att veta. Det måste vara hur många mil som helst.

Är det någon speciell resa du minns mer än någon annan?

– När vi var i Vitryssland för två år sedan. Det är ju en speciell stat. När vi skulle åka hem trodde jag inte att man behövde den lilla lappen som var ens visum. Men på flygplatsen började alla lämna in sina lappar... Vakterna sa ”very bad” och jag fick sätta mig på en speciell plats. Ola (Lindgren) började stimma och hetsa om andra som tvingats stanna kvar på flygplatsen, han älskar ju sånt, och alla vakter var klädda i militärkläder. Det löste sig till slut, men det var några nervösa minuter.

Johannes Larssons sista säsong i IFK har präglats av begränsad speltid bakom Anton Halén och Valter Chrintz. Själv såg han det bara som naturligt och anpassade sig till en roll i bakgrunden. Ändå var han i stort sett alltid med på alla bortaresor, trots att bänkplatsen var i det närmaste given.

– Det har inte varit superlätt. Inte för en tränare heller att hålla igång tre spelare. Men för mig själv har det varit speciellt. I vissa perioder är man inte så matchtränad och när det väl är dags ska man in och leverera. Det blir mer ojämna prestationer när man inte har spelat på länge. Det har varit hackigt.

Har det ändå varit kul?

– Ja, jag hade inte velat stanna hemma. Man kan bidra på olika sätt och vi har alltid kul ihop i laget. Sedan vill man alltid spela, men någonstans är man tredjeval och när de andra två levererar i match efter match så vet man att chanserna att få spela är små. Men jag förbereder mig alltid på samma sätt, man vet aldrig när det blir speltid och då gäller det att vara på plats.

Inför den här säsongen skrev Johannes Larsson på ett ettårskontrakt. Mest för att supertalangen Valter Chrintz fortfarande gick på gymnasiet och skulle skolas in försiktigt. Och själv var Johannes egentligen inställd på att det här året skulle bli hans sista på elitnivå. Han pluggar ekonomi med kandidatexamen, men när HK Malmö hörde av sig under slutspelet tändes en ny låga.

– Jag hade egentligen inga tankar på att gå till något annat lag i Handbollsligan. Jag tänkte redan förra året att det bara skulle bli en säsong till. Men när tillfälle gavs att satsa två år till så kändes det spännande. Klubben har ju höga ambitioner.

Handlar det någonstans om att du vill visa att du håller än?

– Kanske lite, men det är det sportsliga som kittlar. Jag har inte så mycket att bevisa för mig själv eller för någon annan egentligen. Men har man gjort det här på heltid så vill man ju spela. Sedan har även Malmö en duktig högerkant (Hampus Olsson), men vi är bara två så det är en annan konkurrenssituation.

Genom åren har Johannes Larsson själv välkomnat tillbaka en hel drös med gamla IFK-spelare som bytt klubb. Nästa säsong blir det hans egen tur att kliva in i Kristianstad Arena som bortalag.

– Det är svårt att föreställa sig. Jag vet inte om man kan förbereda sig på det ens. Det blir oerhört speciellt.

Sista gången han sprang in i arenan som hemmalag slutade det med ett tungt misslyckande och förlust mot Alingsås. En motgång som Johannes beskriver som den allra tyngsta under åren i IFK.

– Det blev ju min sista match, men man förbereder sig inte på det. I mitt huvud är det bara vinst som gäller. Man tänker inte ens tanken att vi ska förlora hemma. Sedan på slutsignal går det upp för en att det är slut. Det är givetvis mitt tyngsta minne. Det var väldigt känslosamt och det är svårt att med ord beskriva hur man mådde. Den tomheten... vad gör man nu? Hur går man vidare från det här? Men det är bara att inse att man får jobba hårdare till nästa säsong. Livet går ju vidare på något sätt även om det där och då kändes som att hela ens värld hade kraschat.

Ge oss din analys av vad som gick snett.

– Ja du... det var väl lite att i medgång körde vi mest på. Men när vi väl fick lite motgång blev det att vi egentligen inte hade helt koll på vad vi gjorde. Vi hade ändå sju nya spelare inför säsongen och vi hade väl inte riktigt tagit tag i vad vi spelade för spel egentligen. När vi skulle bryta ner vårt eget spel var vi inte tillräckligt säkra i det. Det är inte lätt att hela tiden byta så många spelare och någonstans kom det kanske ifatt oss.

Vad kommer du sakna mest med IFK?

– Det är alltid speciellt att springa in i arenan med det trycket. Sedan har jag spelat med så många duktiga spelare och härliga människor. Och allt runtomkring, man lär känna alla i föreningen och det är många människor man kommer sakna och som man har skapat sig en relation med. Alla här på kansliet till exempel. Det är få förunnat att ha fått uppleva både sådana otroliga toppar och perioder med otroliga dalar.

Vad händer efter åren i Malmö?

– Jag har ingen direkt plan på vad jag ska jobba med, men det ger sig lite. Det är så mycket tillfälligheter i livet. Man får se hur man ligger till när det väl är dags och förhoppningsvis ha utbildningen klar då.

Kan det bli en roll i IFK?

– Det är absolut inte omöjligt. Det är min moderklubb och här är många man tycker om och gillar att både arbeta med och umgås med. Sen får man se hur det ser ut då, men kanske i någon roll.