Rallyförare i ett halvt sekel

I dag startar rallysäsongen för året för Jårs Damberg och hustrun Britta.

Då körs Klassiska Rallycupens första deltävling i Hudiksvall – med Jårs bakom ratten i sin Volvo, och Britta, 69, vid sidan om som kartläsare.

De senaste åren har makarna nämligen kört rally tillsammans.

– Det är ju en del av finessen, att vi kan göra det ihop, säger Britta och Jårs.

Och paret har inga planer på att lägga av med sitt stora intresse – trots att barnen protesterar och tycker att det är dags för föräldrarna att sluta flänga runt som galningar på vägarna. Rallybilen går trots allt i 170-180 kilometer i timmen.

– Än så länge är det inga problem, vi håller på till vi blir frånåkta av de andra, ler Jårs Damberg.

Rallyintresset har alltid funnits där.

Jårs far körde rally, och redan som riktigt liten blev Jårs (jodå, det är en svensk stavning av namnet George, farfar hette Georg) biten av sporten.

Som 18-åring, med nytaget körkort, körde han sin första rallytävling. Det var 1952.

– Då gick rallytävlingarna på mycket sämre vägar än i dag. Sträckorna vi körde var också mycket längre, berättar Jårs.

– Tävlingsstarten brukade ske på lördag kväll efter mörkrets inbrott. Sedan gick vi i mål vid fem- sex på morgonen. I snitt körde vi kanske 40 mil under en tävling, varav 20 mil specialsträckor.

Trots de tuffa tävlingarna skedde det ändå inte fler olyckor än vad det gör inom rallysporten i dag.

– Bilarna gick ju inte så snabbt. På den tiden hade bilarna kanske 50 hästar under huven, inte 150 som de har nu, säger Jårs.

Under 50- och 60-talet tävlade Jårs Damberg flitigt, både inom Sverige och internationellt. Under ett par säsonger körde han för fabriksstall, Ford och Renault till exempel.

I många tävlingar var Jårs med i toppen och tampades om medaljerna. Men den där riktiga fullträffen kom aldrig.

– Jag har ett flertal tredjeplatser och sådär i olika tävlingar, både i England, Italien och Tjeckoslovakien. Likadant har jag vunnit några småtävlingar på hemmaplan... men jag har ingen riktig såndär fullträff.

En gång var det dock mycket nära. Då ledde Jårs en RAC-rallyt stort inför de allra sista sträckorna.

– Men så gick bakaxeln sönder på bilen, och jag tvingades bryta. Det var bittert – i synnerhet som jag i efterhand fick veta att min bil – som var från fabriksstallet - var den enda bilen i tävlingen som hade standardmodell på bakaxeln, alla de andra hade förstärkt...

När Jårs Damberg drabbades av diskbråck i slutet av 60-talet slutade han köra rally.

Även om han fortfarande var mycket aktiv inom bilsportförbundet så såg han sin aktiva karriär som avslutad.

Fram till 1986 vill säga.

– Då firade Bilsportförbundet 50 år med en stor rallytävling mellan Göteborg och Stockholm. Jag var medlem i Svenska rallyförarklubben, och vi blev inbjudna att köra tävlingen.

Loppet gav blodad tand – och det dröjde inte länge innan Jårs hade blåst liv i sin avsomnade rallykarriär och satt igång att börja köra för fullt igen.

1987 var han dessutom med och drog igång klassiska rallycupen – och sedan dess har det blivit några hundra rallytävlingar för Jårs och Britta.

Jårs Damberg har kört Ford Anglia i många år. Inför årets säsong har han dock bytt både bilmärke och klass. Nu kör han en Volvo Amazon, en kraftfullare bil än Forden.

– Skälet till att jag bytt är att Volvon förhoppningsvis håller bättre. Jag är ingen mekaniker – det bör man vara när man åker Anglia, säger Jårs.

Målsättningen i år är inte av det ouppnåeliga slaget. Jårs Damberg siktar på att hänga med de andra i klassen, att inte bli frånåkt.

– När de andra förarna börjar åka om oss lägger vi av, skrattar Jårs och Britta.

Två gånger om har Jårs Damberg vunnit Klassiska Rallycupen. Det är dock inte segrarna som är det viktiga längre. Paret håller på för nöjes skull, för att det är roligt att köra fort och för det sociala.

– Vi har ju fått vänner från precis hela Sverige tack vare rallyn, påpekar Britta.

Jårs Damberg kör än så länge för Djursholm, men byter snart klubb till Kristianstads MK.

Han är uppväxt i Stockholmstrakten, har levt nästan hela sitt liv där, men för ett och ett halvt år sedan flyttade han och Britta till Bromölla.

– Vi hade planerat att flytta söderut när vi pensionerade oss. Tanken från början var att vi skulle köpa en gård med stort garage, men vi hittade inget som passade. Så vi köpte den här tomten i Bromölla, och byggde huset, berättar paret.

Med gott om plats för rallybilarna. Förstås.