GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Roligt – men på helt fel sätt

Symtomen har funnits där en tid. Tecknen på att prästerskapet var på fallrepet.
Nyheter • Publicerad 10 juni 2011
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 

Jag började ana oråd vid förrförra plattan ”Angel of retribution”. Urstark i öppningen, men att avsluta med ett tretton minuters metalepos om Lochness? Det är roligt på helt fel sätt. Sedan vågade de sig djupt in i skogen och kom tillbaka med ett dubbelt konceptalbum om Nostradamus. Modigt, men också dumdristigt.

Dessutom har Rob Halfords röst de senaste åren inte varit helt hundra, om vi ska vara ärliga. Han fyller 60 bast i sommar, men hellre än att inse sina begränsningar och sluta sjunga livsfarliga virtuosnummer som ”Painkiller” så pressar han upp rösten i en smärtsamt borrande falsett.

Så vad gör man då? En fin, kärleksfull väg att gå är den som Judas Priest nu är inne på, en sista turné. Missräkning bara att KK Downing valde att lämna skutan precis innan avskedsresan drog igång. Ersättaren Richie Faulkner klarar visserligen jobbet med guldstjärna i kanten. Men tvillingattackerna från KK Downings och Glenn Tiptons gitarrer var en viktig del av magin.

Till en början känns det tyvärr också som om de legendariska stålsmederna från Birmingham inte packat med tillräckligt mycket hetta för att ro i land med ett explosivt farväl. Engagemanget vacklar, växeln är låg. Men när Rob Halford går långt ut på scentungan och visar sin mest ömmande, sårbara sida i Joan Baez-bcovern ”Diamonds and rust” börjar man ana konturerna av en mycket, mycket mäktigare kväll. Bandet radar upp godbitar från hela karriären, ”Beyond the realms of death” är så pampig och fin att man nästan blir tårögd, och mot slutet har konserten förvandlats till den stora avskedsfest vi hoppats på. Medan Rob Halford halvligger på sin motorcykel och spelar luftgitarr till Tiptons solo i en stormande ”Hell bent for leather” börjar det på allvar sjunka in. De här är slutet. Det blir inte mer.

Det var dags, men det innebär inte att avskedet är smärtfritt.

Mikael Hallqvist
Emil Sandgren
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.