Slimani avslöjar djup sexuell misär

I mobiltelefonen har hon en svartvit bild på sin morfar i Stockholm. Innan hon reser tänker Leïla Slimani berika familjealbumet med en selfie från samma plats. Men hennes viktigaste ingång till Sverige stavas Selma Lagerlöf.

När hon fick Goncourtpriset för sin andra roman, "Vaggvisor", var det som den trettonde kvinnan i prisets då 113-åriga historia. Sin dotter har hon döpt till Selma, "efter den första kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur".

Erfaren nanny

I alla sina böcker strävar Leïla Slimani efter att få kvinnor att tala. I genombrottsromanen "Vaggvisor" låter hon Louise, en erfaren, fransk nanny i medelåldern, saliggöra sina upptagna arbetsgivare, det unga paret Paul och Myriam. Louise tar inte bara hand om deras barn. Likt det perfekta hembiträdet, en önskedröm för vilken ansträngd småbarnsfamilj som helst, går hon självuppoffrande loss med städattiraljerna och lagar ljuvliga middagar.

Men allt eftersom friläggs en historia om ett franskt klassamhälle och en känslomässig utsatthet som får våldsamma konsekvenser.

Lågt värderat

Leïla Slimani och hennes man anställde själva en nanny för att ta hand som sina barn. I dagens Paris, där daghemsplatser är svåra att få, är nannyn ett vanligt val, framhåller hon, vilket inte hindrar att arbetet är lågt värderat, dåligt betalt och ofta utfört av papperslösa kvinnor.

Klassamhället är närvarande även i "Sex och lögner", hennes intervjubok om den sexuella ofriheten i Marocko. Slimani får unga kvinnor att berätta om den misär och det våld som råder i ett land där alla sexuella relationer före äktenskapet är förbjudna, inte bara moraliskt utan i lagen.

Sex i bilen

För två år sedan blev två kända företrädare för det islamistiska regeringspartiet påkomna när de hade sex i en gammal Mercedes. Kvinnan och mannen var 62 respektive 63 år, och greps för äktenskapsbrott.

Hennes vän och homosexuelle författarkollega, Abdellah Taïa, har berättat om sin fruktansvärda utsatthet som tonåring i Rabat.

Hårdast drabbade av den marockanska lagen är just de homosexuella, enligt Slimani. Det civila samhället är mindre benäget att stå upp för dem

För egen del hade hon en skyddad uppväxt i en familj där döttrarna gjordes medvetna om rätten till sina egna kroppar, men också om att det gällde att vara försiktig.

Fast det var för att studera som hon flyttade till Paris, berättar Leïla Slimani som betonar att hennes bok är en av flera i en pågående marockansk rörelse.

TT