Johanna är en av alla kvinnor som lever i ständig rädsla för männen de delar eller har delat sina liv med. Hon ställer upp på en intervju om sina känslor, men yppar inte ett ord om vad hon utsatts för, av rädsla för att hennes plågoande ska känna igen henne.

– Jag lever under ständigt hot och under fullständig kontroll av min man, säger hon.

Johanna har utsatts för fysiskt våld, men även psykiskt.

– Till slut tror du inte att du är värd någonting. Varken som kvinna eller som människa. Man blir mindre och mindre.

Hon beskriver sig själv som en i grunden stark kvinna.

– Jag trodde aldrig att jag skulle ta skit av en man. Men det kommer liksom smygande. Jag förstod inte vad som höll på att hända när allt började, säger hon.

– Män som är våldsamma mot kvinnor göds av starka kvinnor. De lever liksom sitt liv genom kvinnan, som en parasit, säger hon.

Förutom rädslan brottas hon även med känslor av skam.

– Det är klart att man skäms. Hur kunde jag hamna i den här situationen? Vem är jag egentligen? Självförtroendet är som bortblåst.

Hon menar att den digitala världen har gjort kvinnor i hennes situation än mer utsatta.

– Man är aldrig i fred. Det finns obegränsade möjligheter att styra en annan person. Via datorn och telefonen. Till slut har man inget eget liv längre, säger hon.

Att hennes och andra kvinnors situation uppmärksammas menar hon är väldigt viktigt.

– Ju mer vi pratar om problemet desto bättre. Det är viktigt att belysa att det finns många rädda kvinnor utan värdigt liv. Om ingen pratar om oss så finns vi inte.

Att lagarna ändras menar hon är viktigt.

– Man måste ta kvinnors berättelser på allvar. En kvinna ber inte om hjälp utan att verkligen behöva det. Både polis och åklagare gör vad de kan, men lagarna måste skärpas så att de kan göra mer, säger Johanna som själv fått mycket hjälp av kvinnojouren.

– De trodde på mig. Som utsatt ifrågasätter man sig själv och behöver inte mötas av mer ifrågasättande när man väl vågar berätta.

Rådet till medmänniskor är att våga ställa frågor.

– Våldet förekommer i det fördolda. Det syns liksom inte. Utåt verkar allt vara bra. Men har man en misstanke om att en kvinna far illa så fråga hur det står till. Våga öppna ögonen, säger Johanna.

En fråga från en medmänniska kan vara avgörande för kvinnan.

– Det hon behöver är stöd. Vänd henne inte ryggen.

Fotnot: Johanna heter egentligen någonting annat.