Oskar Friberg: ”Värmeböljan”
Den äldste tvekar redan halvvägs till båten. Han tittar ut över viken och skakar på huvudet. Tången kom medan vi låg och sov. Den hade vuxit sig större i det tysta. I veckor hade den legat nere i djupen och spridit ut sig, låtit meter efter meter av alger fästa i lite mer alger som fäst i lite mer alger som till slut bildat ett oändligt rotsystem av undervattensskog – och tagit död på allt annat liv som kom i dess väg. Tidigt i morse lättade det från botten och flöt upp till ytan. Nu ligger de bruna fläckarna av sörja utspridda över sjön, mitt i den stilla sommaren, och bildar stora öar av obehag.
Det är igenom detta tångdeltat vi ska.
“Hur tar vi oss ut ur hamnen ens?”
“Ja, det vet jag inte. Men hommorna ska upp.”
”Det som sker utanför och runt honom, i naturen, med djuren, i havet, med fiskarna och hans älskade Valjeviken tycks förändras.”
Det händer faktiskt allt oftare, att den äldste “inte vet” – och det har ingenting med honom att göra, i hans nittioåriga kropp ryms djup kunskap och erfarenhet om Östersjön, hans hjärna är skärpt och intakt, men det som sker utanför och runt honom, i naturen, med djuren, i havet, med fiskarna och hans älskade Valjeviken tycks förändras. Han märkte det genom små förskjutningar, som att siken alltid lekt första veckan i november, men nu leker den alltid första veckan i december.
Han noterade alla dessa skiftningar.
De svällde upp, blev till orosmoln
hovrandes över honom, där han gick
över gräsmattan –
ett par gram tyngre.
Hamnen är fylld till kanten med tång. Båten ligger och guppar i sörjan. Den äldste hoppar i alla fall i båten. Han spekulerar högljutt om vad som kommer att hända med rotorbladen när fem meter långa alger trasslar in sig i motorn.
“Har du hört att de äter alger i städerna?”
Han hör bara med ena örat och mumlar något om en ny motor. Jag står längst fram som en lots, hängandes över relingen, på en isbrytare i ett sommarland, när vi klyver den tjocka sörjan. Vi håller andan hela vägen ut ur hamnen. Vi fortsätter genom snirkliga passager av död tång och lyckas ta oss till Skälöarna. Här ute händer något annat. Under oss slingrar sig fintrådiga, självlysande gröna, klorofyllstinna alger – som fortfarande är högst levande, och blänker till i morgonsolen.
Och runt oss bubblar hela sjön.
”Vad är det?”
”Det är tången som andas.”
“Vad fint det är.”
Vi står så en stund. Sen drar vi upp hommorna –
en efter en.
”Vi står så en stund. Sen drar vi upp hommorna – en efter en.”
Om texten & Klimatfredag
Varje fredag under stor del av 2021 ägnas en del av kultursidorna åt klimatfrågorna. Hittills har det varit allt från blickar ut i världen till nära perspektiv. Där klimatet är – överallt.
Alla artiklar hittas lätt på vår webb. Sök på ”Klimatfredag”.
Om dagens skribent
Dagens krönika/kortnovell är skriven av Oskar Friberg, 29 år, bosatt i Stockholm men uppvuxen i byn Valje, i Valjeviken. Hans släkt är sedan länge yrkesfiskare just i dessa trakter, och idag är en av få som är kvar.
Arbetar idag på Rädda Barnen med kampanjer och företagssamarbeten, men har också i närmare tio år skrivit korta noveller, ofta med Valjeviken och havet som utgångspunkt. I dagens text utgår han från de förändringar som skett under senare år. Läs flera av hans berättelser här.
