Viktor Banke: Viktor Banke: ”Och Mucaad Ibrahim, som bara hann vara på jorden i tre år, han mördades för att han följde med sin pappa och storebror till moskén i Christchurch. Han mördades för att han tillhörde en muslimsk familj. Glöm honom aldrig.”
Naeem Rashid finns inte mer. Han kom från Abboattabad, en stad femton mil norr om Islamabad, Pakistan. Kanske mest känd för att Usama Bin Laden dödades av amerikansk militär där i maj 2011. Naeem Rashid. blev 49 år gammal, hade familj, och mördades för att han var muslim. Även hans son, Talha Naeem, 22 år, mördades för att han var muslim. Minns dem.
Ett plötsligt minne, apropå Bin Laden. Den 11 september 2005, på dagen fyra år efter 9/11, vid platsen där World trade center-tornen en gång stod. Jag står där i flera timmar och tittar på människor runt omkring mig. Vissa gråter, vissa står med tom blick, en del är religiösa, andra synes hopplösa. I bakgrunden hörs inte det sedvanliga New York-bruset. Istället en utbredd sorg, som under flera timmar bara avbryts av namn som läses upp. Det är offrens namn, namn på flera tusen människor med gränslösa hjärtan och hjärnor.
Först denna dag drabbades jag till fullo av Bin Ladens dåd. Det var inte politik, det var bara människor som dog för att någon annan ville döda dem. För att de var amerikaner i det här fallet.
Också Areeb Ahmed mördades för att han var muslim. Han var likt Naeem och Talha pakistanier, han var 26 år gammal och hade nyligen kommit till Nya Zeeland för att arbeta som revisor. Han finns inte mer, må han vila i frid. Och Mucaad Ibrahim, som bara hann vara på jorden i tre år, han mördades för att han följde med sin pappa och storebror till moskén i Christchurch. Han mördades för att han tillhörde en muslimsk familj. Glöm honom aldrig.
Khaled Mustafa, som flydde Syrien med sin familj. Haroon Mahmood, med barn som inte längre har en pappa. Hjärtläkaren Amjad Hamid från Palestina, minns dem. Hosna Ara Parvin, 42, minns henne.
Listan hade kunnat göras mycket längre, den är nu uppe i 50 människor. Ett särskilt initiativ för att minnas offrens namn istället för terroristen kom från Khaled A. Beydoun, professor i juridik vid Universitetet i Detroit, specialiserad på frågor som rör individuella rättigheter, islamofobi, säkerhetspolitik: tre ämnen som alla varit högaktuella under 2000-talet. Beydoun la i sociala medier upp bilder och små minnen av de människor som mördats i Christchurch, under hashtaggen #49lives.
Dådet i Christchurch följer ett välbekant mönster: plötsligt, i ett öppet samhälle, dyker det upp en man som i sin ensamhet (men med tydlig inspiration från andra) sprider terror och skräck mot särskilda måltavlor. Det kan vara synagogor, moskéer, shoppinggator, lite beroende på hur radikaliseringen tagit sin form. Och i efterhand står vi här, där vi nu står, där vi stod i april 2017, där jag stod på Manhattan i september 2005, och undrar hur man möter föregriper sådan ondska.
Ja, vad gör man? Jag tänker som så ofta på Anton Lundin Pettersson. Samma år som jag stod på Manhattan och tyngdes av sorgen var han 11 år gammal. Han skrev det året en berättelse i skolan:
”Hej! I år har vi smält smällare och det var jättekul. Vi har också öppnat julklappar och grillat korv. Jag fick en mp3, pengar och en radiostyrd monstertruck. Vi har varit i stugan och skottat snö och kollat på teve. Anton!”
Anton Lundin Pettersson är ett av de namn som nämns i Christchurch-terroristens manifest, som inspiration. Skolberättelsen ovan återfinns i Åsa Erlandssons utmärkta bok efter terrordådet i oktober 2015 på Kronans skola, Trollhättan, utfört av honom. Även Antons dåd kom från ingenstans, också där saknades medhjälpare, också där angavs invandringen som motiv, av gärningsmannen själv.
Hur är man först 11 år med allt vad det innebär, och 10 år senare en skolmördare?
Jag vet ingenting om terroristen i Christchurch, men jag vet en del om Anton Lundin Pettersson. Och jag vet att dådet i Trollhättan, efter en genomläsning av Erlandssons bok (Norstedts 2017), inte längre framstår som ett mysterium.
Dådet skedde i oktober 2015, mitt under den så kallade flyktingkrisen, och just dessa veckor var motståndet mot invandringen som mest våldsamt. Formuleringar hos Lundin Pettersson fanns det gott om i debatten (för att inte tala om i sociala medier). Det är naturligtvis omöjligt att veta varför just Anton Lundin Pettersson, eller Christchurch-terroristen, kom att gå från ord till handling, och de är ensamma ansvariga. Men det är mer än lovligt naivt att tro att idéer inte har påverkat dem. Ingenting existerar i ett vakuum.
Och där har vi nog svaret på vad vi övriga kan göra. Vi kan alla sansa oss, och markera mot den som polariserar och sprider hat. Vi kan markera mot politiker som säljer idéer genom att låna ett extremt språkbruk. Vi har alla ett ansvar.
Efter Christchurch medverkade Säpochefen Klas Friberg i Agenda. Han påminde om att Säpo under flera år påpekat att det finns högerextrema individer med våldspotential som skulle kunna begå den här typen av grova brott. Och sedan sa han något att minnas särskilt:
”Det finns en fara att göra det extrema till det normala, om det tas över och används av officiella personer i Sverige så gör man deras språk normalt. Det ser vi idag.”
Till minne av Lavin Eskandar, Ahmed Hassan och Nazir Amso, som mördades i Trollhättan den 22 oktober 2015.
