Ett rödare och därmed fattigare Norden
Att sitta två mandatperioder och behålla makten även en tredje är svårt. Norges statsminister Erna Solberg från Høyre fick känna på det i måndagens norska stortingsval. Huvudkonkurrenten Arbeiderpartiet och Jonas Gahr Støre får chansen att bilda regering, trots att hans parti gick bakåt något. De förväntade samarbetspartierna Senterpartiet och Socialistisk Venstre gick framåt desto mer. Till det kommer att kommunisterna i Rødt kom in i stortinget.
Norge är inte Sverige och de politiska skiljelinjerna och det interna spelet ser annorlunda ut. Det är alltid vanskligt att jämföra länder. Men vissa trender som att röstandet i storstäder och på landsbygden skiljer sig åt är något som tycks gälla i de flesta länder. Liksom att vänsterpartier numera har sin tillväxt i storstäderna medan landsbygden har andra preferenser. Skillnaden i röstande land/stad syns också i Norge trots att det brukar betonas att vårt grannland ger betydligt mer resurser till landsbygdskommunerna.
I Norge har den kommande regeringskoalitionen dock med sig Senterpartiet som är starkt i de norska landsbygdskommunerna. I valet gick Senterpartiet framåt över nästan hela landet, främst på bekostnad av Fremskrittspartiet och Høyre. I Sverige är Centerpartiet i allt högre grad ett storstadsparti, vilket gör att regeringsfajten här kommer att stå mellan partier som har sin tillväxt eller bas i akademiska stadsmiljöer och partier som har blivit starkare i mindre städer och på landsbygden. Socialdemokraterna kan, precis som systerpartiet i Norge, fortsätta att tappa röster men ändå fortsätta att regera efter nästa års val. Vilket för övrigt gör Norden helrött, helt annorlunda än det såg ut för ett antal år sedan då allt fokus låg på högerpopulismens framväxt.
”Kritiken mot företagsvinster i offentlig sektor kommer att tillta och riskerar att spilla över i synen på företagande i stort.”
Är då inte svenskar också benägna att byta ut en regering som har suttit i två mandatperioder – låt vara med perioder av övergångsregeringar och styre med oppositionens budget? Jo, kanske. Samtidigt finns det i Sverige, precis som i Norge, ett tryck från vänster. Vänsterpartiets tillväxt är tydlig. Bland unga, särskilt kvinnor, är vänsterpartierna klart populärast. Miljöpartiet har tappat i popularitet, men lär trots allt få stöd nog för att hamna en bit över 4 procent.
Samhällsanalysen handlar i dessa grupper om att omfördelning av resurser ska lösa allt från utanförskap till kriminalitet. Det betyder skattehöjningar på sparande, investeringar, ägande och företagande – ofta omskrivet som kapital. Socialdemokraterna kommer med Magdalena Andersson i spetsen att allt mer försöka vädja till de väljargrupper de vet annars drar än längre vänsterut. Kritiken mot företagsvinster i offentlig sektor kommer att tillta och riskerar att spilla över i synen på företagande i stort.
Det samtidigt som marknadsekonomins traditionella försvarare i borgerligheten är mer koncentrerade på andra frågor. Det är förståeligt med tanke på den grova brottslighetens utveckling, vilket bekymrar väljarna i allt högre grad.
Borgerliga företrädare fick länge kritik för att det pratades för mycket skatter och privatiseringar. Det var kanske sant. Men nu är det läge att höja ett varningens finger för att förståelsen minskar för marknadsekonomins överlägsenhet i att skapa välstånd och frihet. När rikedomen tas för givet och ingen bryr sig om grunderna, då målas också parlamenten allt rödare.
Petter Birgersson är ledarskribent
