Skattemoralen på landsbygden hotad
Man har vant sig vid att få ordna saker själv, att vända sig till samhället för att få hjälp lönar sig inte, man hankar sig i stället fram på svartjobb tills krisen är över. Det så kallade samhällskontraktet är brutet. När man hör hur folk pratar här hemma på landsbygden, är det fara att Kristianstads kommun, på det viset, håller på att bli ett Italien i miniatyr.
Att betala kommunalskatt och på så vis bidra till det gemensamma är ju en fin sak. Men när ”det gemensamma” är ett regelrätt bistånd från landsbygden till Kristianstad och Åhus urholkas självklart skattemoralen. Medelinkomsttagaren betalar årligen cirka 58 000 kronor i kommunalskatt och får således arbeta heltid i fem år för att betala en rolig bänk som Åhusbarnen kan ha att klottra på. Man får samtidigt se sina egna barn hoppa på skolbussen i svinottan för att det inte finns pengar att driva skola i närheten.
”Det är inte konstigt att man allt oftare hör frasen ”Jag behöver inget kvitto”, eller det mer lokala ”Jag bryr mig inte om att sponsra nästa badhus” när en affär på landet görs upp.”
Nu i dagarna nåddes vi av nyheten att en ny storskola i, hör och häpna, Kristianstad ska byggas för 500 miljoner kronor. Det behövs säkert, men enligt det heliga enprocentsmålet blir det ytterligare 5 miljoner av våra hårt ihopkämpade skattepengar som ska gå till ”konstnärliga gestaltningar som leker med bänkuttrycket”, istället för att användas till att driva bibliotek i Everöd, skola i Huaröd eller något annat viktigt som det hade gjort i en fungerande kommun.
Det är inte konstigt att man allt oftare hör frasen ”Jag behöver inget kvitto”, eller det mer lokala ”Jag bryr mig inte om att sponsra nästa badhus” när en affär på landet görs upp. Det naturliga blir att man undviker att ens pengar blir beskattade när det är möjligt. Man hör också allt oftare om folk som går ner lite i arbetstid och istället extraknäcker några timmar svart, bara för att man är så innerligt trött på att se hur skattepengarna slarvas bort av lättsinniga halvfigurer i rådhuset år efter år. Även här i Kristianstads kommun är samhällskontraktet i fara.
”... vi är nog några som kommer att påminna väljarna om de fattade besluten som nu görs, när valet närmar sig 2022.”
Pierre Månsson, hans lilla välkammade springpojke i barn- och utbildningsnämnden och övriga beslutsfattare sitter bekvämt tillbakalutade och tänker att det är två långa år till nästa val, men vi är nog några som kommer att påminna väljarna om de fattade besluten som nu görs, när valet närmar sig 2022.
Ola Bengtsson
Huaröd
