Quynh Tran: ”Jag tycker om när man inte vet var man ska fästa blicken”

Quynh Tran bestämde sig efter fem år på psykologprogrammet: är det någon gång han ska skriva en bok är det nu.

– Jobba som psykolog ska jag ändå göra resten av mitt liv.

Han var 29 år då, och sökte in till författarskolan på Biskops-Arnö. Två år senare var han tillbaka i Malmö med en färdig roman i bagaget – debutboken ”Skugga och svalka”.

– Den har sitt ursprung i en novell jag skrev innan utbildningen, säger Quynh. Jag hade en idé om en viss stämning, ett visst språk, en idé om hur en roman skulle se ut. Hela boken är skriven under mina två år på skolan, jag hade skrivit väldigt lite prosa innan.

Var det svårt?

– Det var… väldigt mycket jobb. Men lustfyllt sådant. Jag kände mig fri när jag skrev. Det var liksom det jag skulle göra då. Jag ville komma nära litteraturen igen.

Som sagt: tillbaka i Malmö. Det var här han hamnade efter ett par inledande år i Lund, som han flyttade till 2010 för att studera litteraturvetenskap, vilket så småningom förbyttes till den psykologutbildning han slutförde 2018. Sedan förra året jobbar Quynh Tran 60 procent inom psykiatrin och skriver resten av tiden. Han bor i en etta några stenkast öster om Möllevångstorget och vi ses på restaurang Asien, det lokala vietnamesiska lunchstället.

– Jag var här igår också. Ta soppan, den är god, säger Quynh.

Han är 33 i år. Den där boken var en lyckad satsning. ”Skugga och svalka” kom ut i fjol och har redan tilldelats ett flertal utmärkelser: Svenska Yles litteraturpris, det prestigefyllda finska Runebergspriset och boken gjorde att han blev nominerad till Sveriges båda debutantpriser – Borås Tidnings debutantpris och författarförbundets Katapultpris. Det förstnämnda fick han i mars månad.

Quynh Tran är uppvuxen i det tvåspråkiga finska Österbotten och debutromanen är utgiven i tre versioner: på svenska i Sverige (Norstedts), på svenska i Finland (Förlaget) och på finska (Teos). Som svensktalande har han alltid haft en blick mot grannlandet i väster, framförallt när det kommer till kulturen.

– Jag tror jag drogs till Skåne för att jag lyssnade mycket på svensk rap när jag var yngre: Svenska Akademien, Timbuktu med flera, säger Quynh.

Romanen utspelar sig dock i Trans hemstad Jakobstad, under sent 1990-tal. Berättare är lillebrodern i en vietnamesisk familj, där den äldre brodern Hieu och pojkarnas mamma står i betraktelsernas centrum. Quynh Tran är själv uppvuxen som sladdbarn med tre äldre bröder.

– Jag valde att skriva ur det perspektivet, säger han. Från början var det relationen mellan lillebror och storebror som intresserade mig. Berättaren har lillebroderns blick på världen och på sin storebror – både idealiserande och föraktande.

Vad utmärker den blicken?

– Det finns en ofrånkomlighet i familjebandet. Han delar allt med sin bror, men på olika villkor. Och skillnaderna börjar komma fram: han [lillebrodern] börjar bli ett tänkande subjekt, och ställs inför väldigt motstridiga känslor och tankar.

Utifrån sett är berättelsen långt ifrån anmärkningsvärd: Hieu skaffar en flickvän, mamman jobbar på kemtvätt och börjar importera asiatiska VHS-filmer hon hyr ut. Bekanta kommer och går, det spelas poker och plockas blåbär.

Lillebrodern själv börjar upptäcka sin fallenhet för studier i skolan och fylls av en berusande känsla. Han funderar på att sluta med fotbollen (som han uppenbart älskar) samtidigt som han hjälper sin mamma med språket i kontakten med diverse finska myndigheter.

– Någon recensent beskrev min roman som icke-hierarkisk, säger Quynh Tran. En berättelse där allt betyder lika mycket. Det har varit min förhoppning att det inte ska finnas en tydlig riktning. Jag tycker om när man inte riktigt vet var man ska fästa blicken.

Riktningslösheten skall dock inte förväxlas med otydlighet. ”Skugga och svalka” är en extremt konkret roman, där varje scen dryper av sinnesintryck och närvaro. Lillebrodern, som är i tioårsåldern, upptäcker världen samtidigt som han betraktar den.

– Någon sa att jag skrivit i bilder, och så är det nog, säger Quynh. Det är mycket yta. Inte så mycket inre tankeprocesser. Jag försöker undvika att använda känsloord, jag tycker ofta det blir falskt när man gör det.

Lillebrodern i boken är väldigt uppmärksam på sin omgivning. Är du det också?

– Jag tror det är en vanlig position som författare, att se saker. Men man kan inte vara uppmärksam på allt. Det kanske är det som är definitionen av smak: vad man väljer att uppmärksamma.

Har du några förebilder i ditt skrivande?

– Ja, flera. Virginia Woolf bland annat. Hon är fucking mästaren. Jag önskar att jag kunde skriva som henne. Jag gillar Willy Kyrklund, han var också finlandssvensk. Och ska man ta något mer samtida så tycker jag väldigt mycket om Caterina Pascual Söderbaum, som tyvärr gick bort 2015. Hanna Nordenhök. Jag gillar prosa som är lagom experimentell.

Vad innebär det?

– Att boken har en berättelse, men samtidigt gör något mer av en roman än bara en roman.

Quynh Tran väger sina svar, säger att han inte är så bekväm med att bli intervjuad. Använder gärna andras ord om sin roman, istället för sina egna. Han kan dock sträcka sig till att säga att han är stolt över den.

– Den är väldigt personlig, även om den inte är självbiografisk.

Det är en springande punkt när det kommer till ”Skugga och svalka”. Den må utspela sig i Jakobstad, under samma period då Quynh Tran växte upp där, berättad genom en pojke i en vietnamesisk familj – men han är noga med att poängtera att det inte är en självbiografisk berättelse.

Det går ändå att läsa in en dokumentation av en vietnamesisk diaspora i norra Finland under 1990-talet?

– Ja. Det handlar mycket om att positionera sig mot majoritetssamhället, att hitta ett sammanhang. Men det är ingen historieskrivning: det är en berättelse om ett sätt jag vill att det ska kunna vara på. Det finns vissa saker jag velat gestalta: vissa omständigheter, vissa särskilda händelser, på en särskild plats. Jag ser det som Jakobstad, men fiktivt, skildrat av en regissör jag tycker om.

– Den är inte autofiktiv, fortsätter Quynh. Min bok bygger på en viss tid, på en viss plats, men det finns uppenbara faktafel.

Som vad?

– De åker exempelvis väldigt mycket buss till ställen dit det aldrig går några bussar.

Quynh skrattar. Han vet att han är vag. Han distanserar sig själv från sin berättelse, samtidigt som den på många vis uppenbart bottnar i honom. Kanske är det därför han inte heller är intresserad av att prata om sin familjehistoria i Vietnam (Quynh föddes på ett flyktingläger i Malaysia, innan hela familjen – mamma, pappa och fyra söner – flyttade till Finland när han bara var några månader gammal).

Quynh Tran är hemma hos sina föräldrar i Jakobstad ett par gånger om året. Hans tre äldre bröder (han är sex år yngre än den näst yngsta) finns också kvar i Finland. två av dem jobbar inom restaurangbranschen, den tredje i industrin.

– Jag tror ingen av dem har läst boken, pärm till pärm, säger Quynh. De är intresserade av annat.

Själv upptäckte han, likt huvudpersonen i sin roman, tjusningen med litteraturen i tidiga skolåldern.

– Jag blev fascinerad av att man kunde göra saker med ord, säger Quynh. Det började med musik, att hitta något man kunde gå igång på. Språket och litteraturen har gett mig en ingång till livet jag inte hade förut.

Precis som för lillebrodern i boken, som ibland blir tagen av hur ett ord kan öppna en helt ny värld?

– Precis. Han är i en väldigt intressant ålder.