1921 – viktigt år för ökad jämlikhet

Högermannen Hjalmar Haralds skrev exempelvis så här i Statsvetenskaplig tidskrift år 1907: ”Är rösträtten en människorättighet, så är dess förhållande en kränkning av människovärdet.” Riksdagsmannen Sam Clason uttryckte sig så här året efter: ”’Medborgare’ är för mig genus maskulinum och om kvinnorna klaga över att de icke äro ’medborgare’ i den bemärkelse det här gäller, så kunde de enligt min uppfattning med ungefär lika mycket skäl klaga över att de icke bliva män eller fäder.”

Det fanns således i början av 1900-talet ett stort motstånd gentemot att fler män skulle få rösträtt men motståndet var ännu kompaktare när det gäller kvinnor. Det var också av annan art.

Länge, länge var det därför många kriterier som behövde uppfyllas för att få rösta i riksdagsval, och ännu fler för att bli riksdagsledamot, riksdagsman. Manligt kön var en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för detta.

För precis hundra år sedan skedde dock flera demokratiska genombrott som firas och högtidlighålls runt om i Sverige. Dessa demokratiska framsteg förtjänar att uppmärksammas och bör enligt mig varken underskattas eller överskattas. Ett viktigt genombrott är förstås att kvinnor erhöll politisk rösträtt (rösträtt till andra kammaren) på samma villkor som män år 1921. De fick också använda sina nyvunna rättigheter och rösta i ett riksdagsval för första gången.

Det är dock viktigt att komma ihåg att inte alla kvinnor erhöll rösträtt. ”På samma villkor” betyder inte att rösträtten blev allmän. Många restriktioner fanns fortfarande kvar. Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att år 1921 blev rösträtten allmännare och att bestämmelserna rörande rösträtt och valbarhet blev formellt genusneutrala, men inte klassneutrala. Jämställdare, jämlikare. Men inte jämlika. Fortfarande var det många kvinnor och många män som var utestängda.

Inte förrän 1989 blev rösträtten allmän i Sverige. Kanske var det mest remarkabla och revolutionerande som hände att det så kallade könsstrecket försvann, att kvinnor inte längre formellt diskvalificerades på grund av sitt kön, på grund av att de var kvinnor?

Ett annat genombrott som skedde 1921 är att kvinnor för första gången i historien blev valbara till riksdagen och kunde utses till riksdagsmän (riksdagsledamöter?!). Och inte nog med det. Några kvinnor valdes också in till riksdagen, en kvinna till första kammaren och fyra till den andra kammaren. Yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren (frisinnad vilde), godsägaren Elisabeth Tamm (liberal), sjuksköterskan Bertha Wallin (högersinnad), sömmerskan Agda Östlund och fotografen Nelly Thüring (båda från socialdemokraterna).

Men. Dessa fem kvinnor utgjorde en procent av riksdagsförsamlingen. Sett ur ett lite längre perspektiv skulle man också kunna säga att det var lite si och så med kvinnors valbarhet i praktiken. Det tog ett halvt sekel – in på 1970-talet - innan kvinnor fick ta plats i någon större utsträckning. Länge var det fler män som nominerades än kvinnor och de kvinnor som fick ta plats på valsedlarna hamnade ofta långt ned och på icke-valbara platser. Det dröjde exempelvis till efter andra världskriget innan den allra första kvinnan (Märta Boman) valdes in från Norrbottens valkrets och det dröjde ännu längre i andra valkretsar.

Man skulle därför kunna säga att 1921 erhöll kvinnor rätten att rösta och välja mellan manliga kandidater, vilka män som de trodde skulle företräda dem bäst. Mäns överrepresentation i riksdagen höll i sig fram till 1990-talet då flera partier började med varvade valsedlar (varannan damernas). För övrigt är män fortfarande idag överrepresenterade i ungefär en tredjedel av alla Sveriges kommunfullmäktige.

Att rösträtten blev allmännare, att fler blev valbara 1921. Allt detta hände inte av sig själv. De politiska rättigheterna trillade inte ned från himlen. Det var en lång och utdragen process. En kamp om makt. Från att första motionen lades fram i riksdagen 1884 av Fredrik Borg dröjde det 37 år innan en proposition slutligen kunde antas.

Närmare 40 motioner hade lagts fram som handlade om kvinnors rösträtt. Och avslagits. Från början var det enskilda motioner som lades fram och så småningom partimotioner från liberaler och socialdemokrater. Flera propositioner hade lagts fram och fallit. Otaliga riksdagsdebatter hade hållits. Protokollet från den allra sista riksdagsdebatten 1921 är ungefär 50 sidor vilket visar att in i det sista fanns det uppenbarligen mycket att orda om. Det var alltså fortfarande ingen självklarhet för alla att kvinnor skulle få rätt att rösta.

Men mycket hände även utanför kamrarna. Inte minst hade det förts en intensiv kamp av kvinnorna själva. Lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Här förtjänar Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) att omnämnas, en organisation som samlade som mest 17000 medlemmar – ogifta och gifta kvinnor, myndiga och omyndiga, som bodde i städer och på landsbygden, som kom från alla samhällsklasser och som hade olika ideologiska övertygelser. Merparten av dessa var dock välutbildade medelklasskvinnor med liberala värderingar. För att nämna några: journalister som Else Kleen och Elin Wägner, lärarinnor som Anna Whitlock (Stockholm), Märta Bucht (Luleå), Anna Grönfeldt (Umeå) och Sigrid Kruse (Karlskrona), jurister som Mathilda Stäel von Holstein (Kristianstad) och Eva Andén (Uppsala), författare som Selma Lagerlöf och Frida Stéenhoff, tidningsutgivaren Kristina Borg (Helsingborg), fysikern Gulli Petrini (Växjö) och skulptören Caroline Benedicks-Bruse (Gotland).

Rösträttskvinnorna tillhörde också olika generationer. Inte helt ovanligt att både mödrar och döttrar engagerade sig. Landshövdingskan Gertrud Rodhe var till exempel aktiv i Kristianstad och hennes mamma Leonore Odencrantz var ordförande för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Borås.

LKPR var mycket välförgrenad och hade som mest över 200 lokalavdelningar runt om i landet. Jag skulle vilja säga att det var dessa och de lokala aktivisterna som utgjorde rörelsens ryggrad.

Men det var inte bara kvinnor som var medlemmar. År 1911 bildades Männens Förening för kvinnans politiska rösträtt (MFKPR). Här ingick bland andra Karl Staaff, som då var statsminister, Ernst Beckman, som var partiledare för Frisinnade landsföreningen, statsrådet Fridtjuv Berg och kyrkoherden August Bruhn. Bruhn var för övrigt ordförande för MFKPR i Kristianstad och brukade skriva artiklar i Rösträtt för kvinnor, höll föredrag och gav också ut några småskrifter till stöd för kvinnors rösträtt.

Samarbete med män var viktigt och nödvändigt. Det var ju män som höll avgörandet i sin hand. Envetet och envist uppvaktades partier, partiledare, statsministrar, statsråd och riksdagsledamöter. Offentliga möten arrangerades över hela Sverige, debattartiklar och artikelserier publicerades i några av de största dagstidningarna. Resetalare åkte land och rike runt och bildade föreningar, höll föredrag och spred ordet. En av de flitigaste resetalarna var Ella Billing, som var verksam i Kristianstad. År 1913 åkte hon på föreläsningsturné i Norrbotten. Betänk att det vid den här tiden inte var så lätt att resa…

Två stora namninsamlingar vidtogs, den så kallade masspetitionen 1906 som samlade 142000 underskrifter och opinionsyttringen 1913. Det var många dörrar som det knackades på. Och kampen gav resultat. Som sista land i Norden erhöll svenska kvinnor rösträtt och valbarhet. Segern - eller snarast segrarna – firades högtidligt på flera platser runt om i Sverige. Då som nu.

Men vad var det egentligen som hände 1921?

Erhöll kvinnor rösträtt?

Fick kvinnor rösträtt?

Beviljades kvinnor rösträtt?

Eller vann de rösträtt?

PS. För ungefär ett hundra år skrev rösträttskvinnan Frigga Carlberg ”Några skäl varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt. Monolog av en motståndare” där hon raljerade över motståndet och iklädde sig rollen av en ”anti” som argumenterade så här: ”Om kvinnorna finge rösträtt, så skulle de snart ta de bästa och indräktigaste platserna från männen, vi skulle i ett nafs ha kvinnliga landshövdingar och biskopar och statsråd…”

I år, 2021, ett hundra år efter att kvinnor erhöll rösträtt och blev valbara, fick Norrbotten sin första kvinnliga landshövding. Välkommen Lotta Finstorp från Sörmland!

Av: Josefin Rönnbäck