”Yahya Hassan”

Stod det på samlingen jag fick i min hand

En bok jag skulle låna som aldrig lämnades tillbaka

Ett svart omslag med vita bokstäver

Ditt namn skrivet med fet typsnitt

Varje sida färgad av versala stormar utan nåd

Ett vittnesmål som talade om avgrundens djup

Att ingen längre bryr sig om idealen

Att din röst inte var av betydelse

Fram tills orden som du skrev blev ett språkrör för utplåningen

Jag vill inte ljuga och säga att jag uppskattade din blick

Många gånger kände jag mig utsatt av dina texter

Du skrev med pennan som om du höll i ett maskingevär

Sköt ner allt som kom i din väg

Du sköt mig

Frustrerad över hur du beskrev muslimer

Misären som du målade upp som något oundvikligt

Du talade om de passiva föräldrarna i bakgrunden som försvann dagen de kände freden

Spöken kallade du mödrarna

Jag hatade det

Att den yttre blicken blev bekräftad av dig

Hur du hyllades för ditt mod

För att du sålde din skam

Hur du tillät din sanning tala för ett misslyckande som blev din framgång

Många gånger kände jag mig sviken över din vårdslöshet

Att du aldrig pekade på bakomliggande faktorer

Och saknade analyser när du brände in orden

Du vädrade smutsiga lakan inför hela Norden

Jag hatade din vägran att vara lojal

Att du var ilskan utan någon kompass

För du hade ingenting att förlora

Nu har vi förlorat dig

*

Dina ord var aldrig hem för mig Yahya

Ändå kunde jag inte slita mig från dem

*

Tack för att du skrev

Vila i fred