Så hindrar vi att kriget eller krisen kommer

”Vår berättelse slutar mitt i ett dramatiskt skede. Det liknar inte en storfilm från Hollywood som utmynnar i en prydlig upplösning och en lycklig/lättad hjälte/hjältinna som har lärt sig något nytt; snarare liknar den en serie för sträcktittande på Netflix som slutar när det är som mest rafflande. Vi har det här decenniet på oss”.

Så sammanfattar Johan Rockström och Owen Gaffney – chef respektive medarbetare vid världens ledande centrum för klimat- och hållbarhetsforskning, Potsdaminstitutet – själva deras bok ”Jorden. Vår planets historia och framtid”. Och jag ska villigt erkänna att det är med ångest som jag tagit mig an att läsa den.

När det är dags för lässtund märker jag att min hjärna i desperation försöker komma på allt mer fantasirika flyktvägar. Och det beror inte på att jag hyser någon rädsla för att läsa, utan på ämnet.

När jag sommaren 2019 intervjuade Kali Andersson, legitimerad psykolog och aktiv i Klimatpsykologerna i Kristianstadsbladet förklarade hon för mig att de flesta människor reagerar på ett av två sätt när de hör talas om klimatkrisen: antingen blir de rädda eller arga och stänger av. Men hon berättade också att forskning visat att ett sätt att må bra trots klimatångest är att få socialt stöd och engagera sig för något som känns meningsfullt.

Och till min förvåning slår jag faktiskt till slut igen boken med en ökad känsla av hopp – även om det är ett hopp som mest består i att tydligare se det hållbara alternativet till mänsklighetens utrotning framför sig.

”Jorden” är uppbyggd i tre akter. I akt ett beskrivs de revolutioner som fört vår planet till där den är i dag och ger insikt om hur förhållandevis kort holocen, den enda geologiska tidsepok vi vet om som långsiktigt kan hålla en mänsklig civilisation vid liv, är.

Akt två visar att vi nu befinner oss i en ny geologisk epok, antropocen. Där det läskigaste av allt är att vi inte vet när planetens ekosystem som Amazonas och Antarktis når så kallade tröskelpunkter då de kollapsar. Och kollapsar för många ekosystem riskerar det att leda till så stora koldioxidutsläpp att planetens uppvärmning blir okontrollerbar och planeten till slut obeboelig för människor.

I boken framkommer att forskarna tidigare trott att sådana risker uppkommer först vid 4 graders uppvärmning men att vi nu ser tecken på att tröskelpunkter redan håller på att nås – något som är svårt att inte tänka på när det samtidigt rapporteras om att det just nu är 40 grader varmare än normalt i Arktis (DN).

Rockström och Gaffney berättar om de nio planetära gränser som vi måste hålla oss inom för att hålla planeten på en stabil nivå, men visar att vi redan överträtt fyra av dem varför de nu menar att vi måste utropa planetärt nödläge.

Efter denna skrämmande del kommer i akt tre ett välkommet fokus på lösningar uppdelat på alla större problemområden där jag särskilt uppskattar den mycket konkreta listan på vad politiker nu måste göra: införa lagkrav på nollutsläpp 2050, stoppa alla nyinvesteringar i fossilt, avskaffa alla subventioner som gynnar fossila bränslen, avskogning och utarmning av biologisk mångfald och sätta ett pris på koldioxidutsläpp.

Överlag är författarnas budskap att vi kan klara klimatomställningen och till och med få bättre liv på köpet men att det kräver radikala förändringar nu och inte minst av vårt ekonomiska system. De skriver: ”Oändlig tillväxt på planetens bekostnad är en omöjlighet. Detta är ingen åsikt; det är ett faktum.”

Ett faktum som – tillsammans med listan på behövliga politikåtgärder – det känns sjukt att vi inte pratar mer (alls?) om såhär ett valår.

Den mest positiva infon i boken tycker jag är att det räcker med att övertyga 21-25 procent av en befolkning för att åstadkomma en samhällsförändring. Rockström och Gaffney uppskattar att den klimatengagerade andelen idag ligger på cirka 15 procent och deras ambition att öka den mängden genom att framställa omställningen som något positivt skiner igenom väl mycket i ”Jorden”. I kapitlet om mat nämns inte ett ord om att vi helt skulle behöva sluta äta kött eller animaliska produkter och vid fler olika tillfällen vill jag skrika åt dem att tala ur skägget.

Och jag undrar om vi verkligen behöver framställa omställningen som så positiv och om det inte räcker att fokusera på att få allmänheten mer osminkat medvetna om läget för att få siffran som engagerar sig att öka?

Men överlag är ”Jorden. Vår planets historia och framtid” – inte minst tillsammans med Greta Thunbergs mer rättframma förord – en bok man likt broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” önskar att alla hushåll skulle få hemskickad till sig. Inte minst för att det skulle omöjliggöra för media och politiker att prata så lite om frågan som nu.