Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Partiledarna stångas men vem styr landet?
Äntligen stod partiledarna i talarstolen igen. Efter tisdagens turbulens, då justitieminister Morgan Johansson (S) näppeligen klarade misstroendevoteringen, var det på onsdagen partiledardebatt i Riksdagen.
Den avvärjda regeringskrisen innebar inte att tonläget i kammaren var svalare. Tvärtom, hettan tycks ha stigit ännu ett snäpp och det märks att det vankas valrörelsesommar. Ämnena partiledarna valde att lyfta i sina anföranden ger en tydlig försmak av vilka frågor de vill ska dominera inför valdagen den 11 september. Att oppositionspartiernas ledare en efter en lyfte regeringens långa rad misslyckanden, då särskilt otryggheten och gängkriminaliteten, var en lågoddsare. Så även försöken från vänster att få upp a-kassan och pensionerna på agendan.
Brännande är även splittringarna i Riksdagen, dels mellan de två blocken, dels internt inom dem. Både Nooshi Dadgostar (V) och Magdalena Andersson (S) försökte vara taktiska genom att lyfta pensionerna respektive a-kassan – två centrala frågor där M och SD ligger långt ifrån varandra.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd i det rödgröna lägret där Centerpartiet allt tydligare hör hemma – trots Annie Lööfs protester. Främst för att SD-samarbete är ett omöjligt alternativ för ett C som har satsat mycket politisk krut på den ”breda mitten”.
”Har Magdalena Andersson ett reellt regeringsunderlag, ett rödgrönt block där C ingår?”
Splittringen blev påtaglig när de enda två partierna som debatterade mot Annie Lööf efter hennes anförande var regeringens två andra stödpartier: Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Nooshi Dadgostar riktade hård kritik mot att C konsekvent har släppt fram en statsminister för att sedan lika konsekvent lägga krokben för att denna ska kunna genomföra sin politik.
Annie Lööfs svar blev lika märkligt som talande: de 174 mandat som S, MP, V och C tillsammans har är som bekant inte en majoritet i riksdagen. Om C röstade för regeringens budget skulle det således vara upp till en politisk vilde om budgeten gick igenom och ”så kan man inte styra ett land” hävdade Lööf.
Men är det mer ansvarstagande att släppa fram en S-regering för att sedan låta den regera på oppositionens budget? Inte solklart. Dessutom fick Amineh Kakabaveh betydande inflytande redan i statsministeromröstningen i höstas och inför misstroendeförklaringen i tisdags.
Av all rörighet i svensk politik är det detta som står i centrum: Har Magdalena Andersson ett reellt regeringsunderlag, ett rödgrönt block där C ingår? Så länge den frågan inte besvaras riskerar turbulensen att finnas kvar – även efter den 11 september.
