GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Väljarna avgör regeringsfrågan

Centerpartiet och Liberalerna vill båda helst ingå i en borgerlig regering. Det är deras andra- och tredjehandsval som skiljer sig åt.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 10 mars 2021 • Uppdaterad 11 mars 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska etikett är liberal.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Centerpartiets ordförande Annie Lööf presenterade en uppgörelse om sänkt skatt för sju miljoner svenskar så sent som i september 2020.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Centerpartiets ordförande Annie Lööf presenterade en uppgörelse om sänkt skatt för sju miljoner svenskar så sent som i september 2020.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Nyamko Sabuni vill gå till val på att bilda en borgerlig regering. Av många skäl vore en ny alliansregering med både L och C det bästa alternativet för Sverige. Men för att uppnå detta ”kan Liberalerna i sakfrågor söka samsyn med riksdagens alla partier.” Det betyder i klartext att hon är beredd att göra upp med Sverigedemokraterna, men hon svarar inte på om hon är villig att förhandla fram en statsbudget med Jimmie Åkesson. I SVT:s Agenda (7/3) avstod hon också ifrån att förklara var den röda linjen går gentemot det antiliberala SD.

Det andra liberala partiet i Sveriges riksdag, Centerpartiet, har däremot inte ändrat – men nu väl förtydligat – sin hållning. Partiledaren Annie Lööf förklarar att partiet önskar sitta i regeringsställning, men att ett budgetsamarbete med såväl V som SD är uteslutet. Om inte väljarna ger sina mandat så att en ny alliansregering kan tillträda utan att vara beroende av SD kan hon tänka sig att förhandla med både S och M.

I ett sådant läge måste nämligen alla partier kompromissa och välja alternativ två, tre eller rent av fyra på sin prioriteringslista. Och då kan hon tänka sig att släppa fram Stefan Löfven som statsminister igen – och själv ta plats i regeringen för att kunna påverka politiken ännu mer än nu. Att L och C avstod från statsrådsposter och i stället ingick januariavtalet berodde till stor del på att de ville kunna återvända till ett allianssamarbete inför valet 2022.

Men sådan är nu inte stämningen.

”Ledande moderater spelar nu dummare än vad de är.”

Ledande moderater spelar nu dummare än vad de är. De gör tarvliga utspel om att en röst på C är en röst på Löfven – och Vänsterpartiet. Det är sorgligt och kontraproduktivt, eftersom det slår split mellan forna meningsfränder och samarbetspartners. Det vore mycket bättre om M, KD, C och L kunde arbeta för att återigen bilda en borgerlig regering – utan SD. Förra gången saknades det bara något mandat. Men moderater är numera oftare upprörda på C än på SD.

Varför är Sverigedemokraterna en sådan vattendelare?

Finansmannen och filantropen Robert Weil uttrycker det väl i Dagens Nyheter (1/3): ”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter.”

Ett dagsfärskt exempel: Riksdagsledamoten Björn Söder (SD) från Kristianstad twittrar att partisekreteraren Richard Jomshof ”pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”.

Annie Lööf reagerade starkt mot detta: ”De hymlar inte ens med sin islamofobi. Många är de muslimer som varje dag går till jobbet eller skolan i Sverige. Nu är det inte islamism eller extremism, utan religionen islam. Ett sådant främlingsfientligt populistparti vill inte (C) ska ha inflytande över Sverige.”

Även moderatledaren Ulf Kristersson röt glädjande nog till på onsdagen med orden ”direkt stötande”. Gruppledaren i riksdagen, Tobias Billström (M), slog fast att ”Islamister är ett stort och allvarligt problem. Islam är en religion som inte är ett problem i sig. Religionsfriheten är grundlagsfäst. Åsikter som avfärdar en hel religion som avskyvärd hör inte hemma i det sammanhanget”.

Det är just detta som är kärnan – att Sverigedemokraterna för en kulturkamp mot det som de finner främmande och icke önskvärt. Att ge sig på religionen islam är något annat än att bekämpa den politiska och våldsamma islamismen. Partiet vill skapa ett homogent och ”oförstört” Sverige.

För den som värnar mångfald och människors rätt att hysa vilka åsikter och tro som helst (inom lagens gränser) är detta ett centralt problem. Politik handlar nämligen inte bara om faktisk sakpolitik, utan även om människosyn, tankefigurer och idéklimatet i samhället.

”Vad följer i tangentens riktning om Liberalerna ställer sig bakom Sabunis vägval?”

Många underskattar även tidsaspekten – åsikter och värderingar kan normaliseras och förändra livsvillkoren på sikt. Vad följer i tangentens riktning om Liberalerna ställer sig bakom Sabunis vägval? När detta skrivs, onsdag kväll (10/3), har hon inte kommenterat Jomshofs och Söders uttalanden.

Men ska inte Sverigedemokraternas väljare respekteras invänder många – partiet samlar uppåt 20 procentenheter i opinionsmätningarna.

Så brukar aldrig resonemanget föras om de två andra stora partierna. När Alliansen styrde i minoritet framförde ingen krav på att S skulle sitta med och förhandla statsbudgeten. Lika lite som människor förväntar sig att M ska ha ett avgörande inflytande över den sittande rödgröna regeringens politik.

För att kunna fatta beslut krävs för det mesta bara en enkel majoritet. Och en statsministerkandidat kan bilda regering om den accepteras av 175 riksdagsledamöter.

Ytterst är det väljarna som bestämmer de politiska ramarna efter valet 2022. Vad C och L gör nu är att deklarera vad de helst vill och vad de ämnar göra beroende på valresultatet.

Vad frågan kokar ner till för liberaler i C och L– om de återigen får en vågmästarroll 2022 – är huruvida de helst styr landet med S eller SD. Pest eller kolera skulle några säga. I Centerpartiet är svaret självklart S, trots att de har invändningar mot såväl socialism som Stefan Löfvens svaga ledarskap. För Sverigedemokraternas värderingar, människosyn och tonläge skaver ändå mer.

I Liberalerna är läget ett annat. Halva partiet står bakom Sabunis linje att vilja ingå i en borgerlig regering med stöd från SD om så krävs. Den andra halvan menar att det vore ett strategiskt och ideologiskt misstag att sälla sig till nationalistiska och konservativa krafter och att det i så fall vore bättre att gå i opposition.

”Gör inga dumheter medan jag är död!”
Fd folkpartiledaren Per Ahlmark

Ett partiråd ska avgöra regeringsfrågan den 28 mars, men risken är stor att partiet går sönder oavsett var det landar. Måhända kan det synas beröra endast de närmast sörjande medlemmarna och förtroendevalda. Men den lilla liberala skaran kan påverka landets politiska framtid – oavsett om de åker ur riksdagen eller inte.

”Vår historiska och ideologiska plikt är att slå larm. Om inte vi liberaler slår larm när friheten hotas – vem gör det då?” frågade den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark i sitt allra sista tal. I sina memoarer förmanade han: ”Gör inga dumheter medan jag är död!”

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet

Lyssna på ett samtal om Liberalernas vägval med Göteborgs-Postens politiska redaktör Adam Cwejman och Kristianstadsbladets dito i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.