Lars-Ivar gör i en av artiklarna "kristen" och "elit" till synonymer med varandra.

Det är bara Lars-Ivar som använder ordet "elit" i sammanhanget. Menar han verkligen att synonymt med kristen är att vara elit?

Kyrkans lära är ju snarare att definitionen på "kristen" är att man INTE är elit, att man ser sin bristfällighet, att man är i behov av Guds nåd och förlåtelse.

Lars-Ivar drar parallellen till medlemmen i fotbollsföreningen som går till årsmötet och väljer styrelse, trots att man kanske aldrig varit på någon fotbollsmatch. Och trots att man kanske tycker att fotboll är ett meningslöst tidsfördriv?

Jag menar att det finns ett visst fog för att fråga sig varför man är medlem i fotbollsföreningen, om man har en sådan hållning.

Naturligtvis bör de som är medlemmar i svenska kyrkan beredas möjlighet till och uppmuntras att rösta, men det är väl också rimligt att förvänta sig att om man är medlem i kyrkan så vill man också i någon mening dela kyrkans tro och kallelse?

Varken Ian eller Lars-Ivar nämner den verkliga elefanten i rummet, de politiska partiernas inblandning i kyrkofrågor.

Tillbaka till fotbollsföreningens årsmöte:

Föreställ er att bostadsrättsföreningen, hyresgästföreningen och allmännyttans styrelse gör anspråk på styrelseplatserna i fotbollsföreningen.

Med det enda argumentet att de är duktiga på bostadsfrågor och att de vill ha balans mellan bostadsmarknadens parter i fotbollsföreningen (!?)

De flesta inser det absurda i detta.

Det rimliga borde vara att de som är engagerade i fotbollsföreningen utser sin styrelse, oavsett om och hur de är engagerade i bostadsmarknaden.

Rimligen borde det vara detsamma i Svenska Kyrkan.

Lars-Ivar företräder ett liberalt parti och vill ha en kyrka öppen för alla, utom då förstås de som kommer från Ians parti.

Ian engagerar sig i sitt parti för att mota ut liberaler, som till exempel Lars-Ivar.

Hur ska kyrkan någonsin kunna bli ett (i Kristus) när vi som vill vara dess ledning präglas av söndring och partisinne?

Jag har inga synpunkter på att C och SD vill motarbeta varandra, men jag vill inte att ni använder svenska kyrkan som er arena.

Båda era partier skulle dessutom nå sina mål avseende det andra partiet, om båda partierna lämnade sina anspråk på att styra svenska kyrkan och istället ägnade sig åt det som era partiprogram och ideologier har en uppfattning om; samhällspolitik.

Enklare än så blir det sällan, så ta tillfället!

Och så kan de som engagerar sig i kyrkans gudstjänst, församlingsgemenskap, diakoni och mission, och som brinner för att föra ut evangelium till människors räddning och upprättelse, utse sin ledning, oavsett vilket parti de röstar på eller arbetar för i samhällspolitiken.

Så kan kyrkan på riktigt bli fri och öppen att vara den hon är kallad till att vara!

Magnus Nilsson, Kviinge församling, Knislinge pastorat, Lunds stift, Svenska kyrkan

(Fotnot: Klippet visar den senaste gången som SD ställde upp i kyrkovalet, 2017.)