Sverige, våga säga till på skarpen mot buset!
Det var stökigt i Hässleholms tingsrätt i veckan; stämningen var hotfull kring en rättegång. Ett antal besökare började härja och störde bland annat vår reporter.
”Folk har sprungit in och ut ur salen vid flera tillfällen”, berättade hen. ”Jag fick en hård knuff i ryggen av en anhörig till de åtalade, sedan slog en annan ner mina saker på golvet. Jag har varit på flera rättegångar men aldrig varit med om något liknande förut” (5/12).
Men rättens ordförande Göran Staafgård ville på tisdagen inte uttala sig i tidningen och hade ingen synpunkt på huruvida det skulle ha varit stökigt i rättssalen.
Ingen synpunkt alltså? Finns det ingen som är ansvarig eller tar ansvar i det här landet? Finns det någon som har större kraft än att sätta upp en passivt aggressiv lapp av typen ”din mamma jobbar inte här” och sen snörpa på munnen om det ändå står disk i diskhon? Finns mod? Ibland undrar jag.
På onsdagen hade Staafgård tack och lov agerat resolutare ”Den som filmar eller fotograferar åker ut på studs” (6/12), men det finns ändå skäl till oro.
En av åhörarna i tingsrätten tog vid ett tillfälle upp sin mobil och började filma i salen, något som en vakt noterade och beordrade mannen att radera filmen. Men varför får man ens ha mobilen med sig in? Nej, de ska naturligtvis lämnas vid dörren. Visa pondus, för sjutton. Det är väl inte konstigt om vissa försöker förstöra; det djupt tragiska är att de lyckas.
Regeringsformen säger att domstolsförhandlingar ska vara offentliga och bara får hållas bakom stängda dörrar om uppgifter om den åtalades personliga eller ekonomiska förhållanden kan komma fram, men denna rättighet att få arbetsro borde utökas. När det som i Hässleholm har förekommit hot mot vittnen under polisutredningen i form av bilsprängningar är det ytterst obekvämt att allmänheten har rätt att bevaka på plats när rättvisa ska skipas. Vår öppenhet får inte bli ett hot mot samma öppenheten, som den tyvärr riskerar att bli idag.
Om vittnen inte törs prata, om journalister skräms, om hederliga människor hellre begår mened än att vittna (och sedan tvingas leva i osäkerhet – eller dö), då är demokratin och rättssamhället i skottgluggen för banditers pipa. Då spelar det ingen roll vad politikerna beslutar och formulerar i lag, för skurkarna blir ändå de som styr.
Vi behöver på en gång bli hårdare i nyporna och ha mod att ryta till, sätta gränser, visa vem som bestämmer. Låt vittnen vara anonyma, så att enbart de närmaste advokaterna får träffa dem. Stäng domstolarna oftare. Trippla antalet regler och kräv att de följs.
I P1 Morgons Tankar för dagen pratade på onsdagen Tomas Brytting, professor på Ersta Sköndal högskola, om ett företag där en man som mobbats på jobbet en dag gick till chefen och ville sluta. Ett alternativ då hade varit att sätta igång ett värdegrundsarbete eller skicka personalen på anti-mobbing-utbildning. Men chefen kallade i stället in alla till ett möte. Han skällde, skrek och svor och gjorde klart för alla att om det inte får ett slut kommer att alla få sparken. Trakasserierna slutade omedelbart.
”Det finns en sorts primitiv kraft i den spontana ilskan”, konstaterade Brytting (6/12).
Det ska inte tolkas som att vi alla ska leva ut vår ilska hur som helst, men att vara arg eller skeptisk blir bensin till förändring i demokratisk anda. Visst kan vi sätta oss i ring och ta varandra i hand, lyssna och försöka förstå, starta en myndighet, göra en utredning, skriva ett dokument, rikta en uppmaning, en snäll vädjan. Men kommer buset att då nicka ”jaha” och i stället börja dreja eller ägna sig åt att rädda utrotningshotade ålar?
Nej, ibland måste vi fräsa. Vi behöver visa att vi har självrespekt och står upp för allas rätt till liv och frihet genom att tydligt säga STOPP. Annars sätter buset stopp för oss.
