Tommy krönika
Vill ändå påstå att detta inträffade i skärningen där femtiotalet mötte sextiotalet med smällkalla vintrar, vilket gjorde det möjligt att spela hockey utomhus. På den tiden bodde vi (far, mor och jag) bara ett halvhyggligt stenkast från Hörby SK:s (SK=Skridskoklubb) hemmaarena, något som gjorde att jag ofta var på plats för att kolla hockey. Med höga snövallar runt rinken var det enkelt även för en ”liten knådd” som jag att se över sargkanten. Lagen man mötte kom från hela Skåne och just den här gången tror jag att det var ett lag från Malmö som var på besök.
Storpublik (kanske 200 personer) kantade rinken och följde dramat på isen där Sune, Sven-Helge, Lasse och allt vad hemmaspelarna hette kämpade för att få in pucken i motståndarmålet. I sista perioden lyckades ”Hörbypågarna” ta ledningen, vilket medförde några extra klunkar av den kaffegök som merparten av publiken stadigt inmundigade.
På isen kämpades det som om matchen gällde liv eller död, och i en het sekvens menade domaren att Sune, springpågen hos Petterssons Färg, var alltför burdus. Två minuters utvisning vilket inte mottogs positivt av åskådarna som med burop och busvisslingar kryddade med ”domarjävel åk hem” och andra mindre positiva omdömen. När dessutom motståndarna lyckades få in pucken bak Hörbymålvakten när Sune satt i båset brast tålamodet. Under öronbedövande vrål och skrik visades missnöje medan domaren försökte få igång matchen igen. Han lyckades, och under fortsatta oroligheter från publiken var man på väg mot ett oavgjort resultat när det brast hos Sunes mor Elsa. Domaren kom helt ovetande inom räckhåll för den bastanta kvinnans högerarm och med en sving värdig boxaren Ingemar Johansson, plus en tung kaffegökstermosfylld handväska som extra förstärkning, måttade Elsa svingen mot domarens huvud. Handväskan träffade klockrent och domaren gick ner för räkning vilket utlöste stort jubel. Bortalaget och även några mer balanserade ur publiken insåg snabbt att de fick försöka hjälpa domaren till säkerhet. I en fullständig röra av folk, hockeyspelare och klubbor forslades han till omklädningsrummen en bit bort från skådeplatsen.
Publiken var fortfarande upprörd, men visste inte riktigt hur man skulle få utlopp för ilskan över den felaktiga utvisningen nu när huvudpersonen inte längre fanns på plats. Någon upptäckte då att domaren kommit till Hörby i bil, en dimgrön helt oskyldig Morris Minor stod parkerad vid rinken. Den mest kaffegökslulliga delen av åskådarna tyckte att det var ett lämpligt straff att välta Morrisen.
Sagt och gjort. Inför mina stora förvånade ögon såg jag hur bilen utan någon som helst försiktighet plötsligt låg med hjulen i vädret. Biltokig även då så började jag storgråta över hur man kunde ge sig på den stackars Morrisen bara för att ”husse” varit dum. Far såg min reaktion, tog min hand och så halvsprang vi hem. Mor försökte trösta mig med ”att där var ju ändå snö så bilen låg mjukt och bra”, men detta hjälpte föga utan jag grät mig till sömns.
Den för mig uppskakande kvällen blev även en riksangelägenhet och alla de stora tidningarna rapporterade om ”Det stora hockeybråket i Hörby”. Som pricken över i ritade välkände sporttecknaren ”Rit-Ola” om historien i dåtidens stora veckotidning Se. Idag finns varken Se, Hörby SK eller hockeyrinken kvar, bara mitt suddiga minne när man välte en stackars oskyldig Morris.
