"Tomarp är värt ett annat slut”

Svalorna flyger vilsna över gårdsplanen som inte längre är en gårdsplan. Det finns nämligen ingen gård längre. Svalorna letar efter bon och ungar som inte heller finns mer. Lika vilsen, men samtidigt handlingskraftig står Kråke Lithander i den tunga tystnaden som följt på branden.

Fyra dagar har gått sedan Tomarps gårdshotell brann ner. Fortfarande ryker det lite i den länga där branden startade. Fortfarande anas värmen inifrån brandhärden. Fortfarande är Kråke ilsken, arg, ledsen och totalt förvirrad.

– Hur ska man kunna tänka på framtiden i detta? säger hon och sveper med handen över stenväggarna som fortfarande står upp som trotsiga rester av den verksamhet som branden ödelade.

Men å andra sidan är inte Kråke Lithander den entreprenör och överlevare hon är utan anledning. Hon tvingas visserligen se ut på gården som fyra generationer före henne lagt grunden för, en gård som hon själv kämpat med i mot- och medgång, och nu se ett livsverk i spillror. Men hon blickar framåt.

– Vad annat kan jag göra? Helgen efter Sweden Rock, då öppnar jag min sommarkrog. Här, säger hon och visar på pizzaugnen i utomhusköket bara några meter från den brandhärjade gården.

Hon är en temperamentsfull människa som oftast går på känsla, Kråke Lithander.

– Men när det händer allvarliga saker, då är jag iskall. Då tänker jag problemlösning, försöker hitta en väg fram. Hela mitt liv har varit en uppförsbacke, och den verkar inte vara slut än.

Värdet på det som brunnit vågar hon inte tänka på. Hon är däremot tacksam att inga människor eller djur kom till skada. Det som gör ont är det som inte går att ersätta. Hennes morfars alla statyer som prydde konferensvåningen. Släkthistorian som fanns inmurad i väggarna.

– Det var min morfars far som byggde den ursprungliga gården. I ponnystallet hade vi de första turridningshästarna. Det är många minnen som nu inte har någon fysisk plats.

Just idag kom hon på att tavlor av Lone Larsen och Ewa Rudling blev lågornas rov, liksom Ida Adlers hela utställning om 45 målningar. Men de fulla konsekvenserna av branden, dem kan hon ännu inte greppa. Visst har hon pratat med försäkringsbolaget och de har varit hjälpsamma precis som så många andra som fixat el och vatten och internet. Men det enda hon är säker på är att processen kommer att ta tid.

– Till och med tillstånd att börja städa lär ta tid.

Om tålamod inte är hennes starka sida så har den tidigare rätt starka ryggraden orkat bära ännu mer tack vare grannars, forna gästers och närområdets omtanke. Det var först under tisdagen hon kom åt hotellets instagram och hemsida och kunde se alla kommentarer. Mejl och sms strömmar in, människor hör av sig.

– Vilken fantastisk kraft det är. Deras omtanke och fina ord är bensinen jag går på.

Första prio är nu att nå alla som bokat hotellet i sommar att det inte finns mer. Hon skulle haft fullbokat under Sweden Rock.

– Jag har tre rum i huset jag kan erbjuda, men resten måste jag försöka hitta alternativ till. Hur nu det ska gå, de flesta är väl fullbokade redan.

Andra prio är sommarkrogen som hon ska starta om bara två veckor. Helt övertygad om att det kommer att gå bra.

– Det måste det, hur ska jag annars kunna överleva? Det blir lite enklare mat, som pizza och burgare, Skagen och sallad efter hur skörden blir.

Först i tredje hand kommer livet utan gårdshotellet, den privata Kråke. Men likt några av svalorna, som redan börjat sätta bo i resterna av taket, hittar hon nya vägar.

– Jag tänker att jag vill bygga upp det igen, men hur det blir vet jag inte. Det är för tidigt att säga. Visst är jag jävligt ledsen, men helst vill jag inte tänka. Bara överleva och hitta lösningar. För Tomarp är värt ett annat slut.