Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Konstnären Åke Arenhill skrev världshistoriens bästa kåseri – jag har allt kvar att lära

Innan hans ens var förbi Gamla torg.

Arenhill skriver som han håller i en målarpensel. Att alla känner Tommy. Tommy känner alla. Glasmästarens påg som fick fyra timmars fotoutbildning i bokhandlaren Lars Reis källare i Hörby.

Sedan dess har han jobbat med att avbilda verkligheten. Ibland ringde läsare tidningen och fick tala med någon som varken förstod eller ville förstå vad människan pratade om. Då fick folk nog och sa ”ge luren till Tommy”. Alla visste att Tommy hade all bakgrundsfakta.

Tommy lyssnade. Tommy fattade. Sen brukade det bli en grej i "Mellerstan”. Han visste att en tidning måste vara relevant för de som läser den. Inget jäkla snack om agendasättande journalistik formulerat av någon höjdare utan verklighetsförankring.

Men nu är inte även detta ett hyllningskåseri till Tommy. Jag och Tommy jobbar inte så. Vi brukar mest skälla på varandra. Eller det är han som skäller på mig. För att jag ger mig ut i lervälling i tygskor. Att jag inte hittar till en stubbe i skogen där vi ska göra reportage. Att jag inte vet vem Åke Arenhill var.

Nu vet jag. Och kommer aldrig att glömma. Karln var ett geni. Han har skrivit det bästa kåseriet jag läst. Det bästa som någon kommer att skriva. Alla andra kan gå hem.

Framför allt fick mästerverket mig att förstå hur mycket jag älskar kåseriet.

Varje vecka kämpar jag med att få till det. Sällan lyckas man. Det är förbannat svårt. Jag har skrivit över 200 och undrar fortfarande hur det går till.

Till skillnad från en krönika måste ett kåseri inte säga något smart om sin samtid. Det behöver bara vara en mänsklig betraktelse över en människa.

Som när Arenhill skriver ”Tommy är FOTOGRAFEN. Några andra finns inte. Den enda fotografen värd att komma ihåg”. Givetvis djärvt och raljerande. Men andemeningen är att Tommy illustrerar idealbilden av hur en fotograf ska vara. Därför är det helt i sin ordning att såga hela det övriga fotografsläktet. För att det görs med största möjliga kärlek.

Så fortsätter han, Arenhill. I 190 kilometer i timmen. Utan tveksamheter. Man svettas och skrattar ihjäl sig och återuppstår igen.

Som bäst är det när konstnären fångar Tommy Svenssons själ i ett enda citat. ”Jag vet hur folk ser ut här, känner dom, och när jag får i uppdrag att fotografera dom så vet jag redan hur deras miljöer ser ut, hur dom rör sig, vad som är typiskt för dom. Egentligen ÄR dom redan fotograferade – man ska bara framkalla dom”.

Jag har läst meningen tusen gånger. Blir lika tårögd varje gång. Men som sagt. Det var inte Tommy jag ville skriva om. Utan hylla det perfekta kåseriet. En skildring av något som är exakt på pricken, men som inte behöver vara hundraprocentigt sant för det.

Ett kåseri handlar om en känsla. Skrivet av en människa om en människa till en människa. Förmedlat från hjärta till hjärta.

Och nu tänker jag kopiera upp Arenhills kåseri och dela ut på stan resten av mitt liv. Läsa det varje dag tills jag dör.

Det är så jag känner.