Rebecka Åhlund: ”Det mest skämmiga är att vara mamma och alkoholist”

Pappans supande var en hemlighet. Men BT-skribenten ville berätta öppet om sitt eget missbruk. Nu har hon skrivit en bok.

På ytan levde frilansjournalisten Rebecka Åhlund ett ganska drömmigt liv. Hon hade flyttat till England med sin familj, skrev artiklar i tidningar, gav ut barnböcker på ett stort förlag. Hon gick ut med hundarna i östra Londons parker, gick på vinbarer med nya spännande vänner och skrev roliga statusar på sociala medier.

Men den hemliga roséflaskan i troslådan lade hon aldrig ut på Instagram.

Stockholm. Slammer av glas från hotellbaren, 20-talsjazz med sordinerad trumpet i bakgrunden, sorl och skratt från borden omkring.

Jag står i en foajé vid Hötorget på väg för att möta min vän Rebecka Åhlund, som så många gånger förr. Fast det känns annorlunda. Det här är den sortens miljö som vi brukade träffas och dricka vin i, när hon var i Sverige på besök. Men nu ska jag intervjua henne och jag har fått en plats i ett späckat presschema. Möten med journalister från tv, radio, tidningar har fyllt hela hennes vecka. Hennes bok ”Jag som var så rolig att dricka vin med – rapport från ett år som nykter alkoholist” är en succé redan innan den kommit ut.

Boken är mycket omskakande.

Rakt och öppet berättar hon om sitt missbruk, hur hon festar sig igenom åren mellan 20 och 30, sedan bildar familj, flyttar till England och där börjar dricka på ett mer hämningslöst vis.

Och hon berättar om sin pappa, högstadieläraren på Bodaskolan som drack och blev deprimerad och tog sitt eget liv när Rebecka var elva år.

På den tiden – sent 1980-tal – pratade man inte om det svåra.

Men Rebecka har valt motsatt väg, hon vill berätta allt.

Vi har varit vänner länge. Men innan hon berättade det själv hade jag ingen aning om att hon hade alkoholproblem.

Hon hette Rebecka Gunnarsson när hon kom till Borås Tidning 1995.

Hon var 19 år, hade runda kinder och pikétröja och klev in på BT:s nöjesredaktion där jag hade mitt första journalistjobb. För att ”intervjua mig om hur det var att vara journalist”, sa hon. Hon var superskarp direkt. Modig och rolig och ställde konstiga frågor. Intervjun slutade med att jag gav henne jobb.

Jag har läst hennes bok två gånger. När jag har kommit till sidan 25 har jag skruvat på mig.

Där står det om ett tillfälle när Rebecka och jag äter middag tillsammans. Hon skriver om när hon berättar för mig att London har gjort henne till en högfungerande alkoholist.

Och vad gör jag? Pratar allvar med henne? Ringer AA och ber om råd om hur jag ska hjälpa min vän?

Nej, jag skrattar. Sedan ”pratar vi om skillnaderna i alkoholkultur mellan Sverige och England”.

Därför känner jag mig som något av en idiot när vi ses där i hotellbaren.

Det känns så konstigt och dåligt att jag inte reagerade mer, när jag ser det i boken.

– Varför då? Jag sa det ju på ett skämtigt sätt.

Men borde inte jag och andra runt dig ha förstått att du var sjuk?

– Så har jag inte tänkt, faktiskt. Det har varit både en tillgång och ett problem för mig i livet att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig. Det ligger kvar sedan min pappa tog livet av sig. Om du hade sagt ”men menar du det, på riktigt?” så hade jag bara skrattat bort det. Jag var inte redo att ta tag i problemet.

Kanske var hon alkoholist redan innan hon började dricka, tror hon.

– Genetiskt, genom min personlighet, efter trauma från min barndom. Min pappa var alkoholist men han var också den enda auktoritet jag någonsin erkänt.

Rebecka var inte först med att dricka när alla andra började i tonåren, men när hon väl kom igång blev vinet en vän. Och vinkvällarna ledde till roliga fester och underbara samtal.

Du ville att alla skulle vara fulla så att man kunde prata om döden och livet?

– Ja. Och när människor dricker tror jag att det är för att kunna spola fram till det läget. Jag tror att nästan alla vill åt det. Det kan vara svårt att komma åt viktiga saker annars, man sitter och pratar om vädret, eller skor.

Vinet blev också ett sätt att få nya vänner när hon och familjen flyttade till London för fem år sedan och inte kände någon.

– Det är som ett socialt kontrakt, att man ska dricka tillsammans.

Alla drack. Men Rebecka var alltid den som ville stanna längre, dricka mer, öppna en flaska till. Hon började få minnesluckor, ramlade och slog sig. Gömde extra vin i troslådan. Smugglade ut tomflaskor. Låtsades inför barnen. Som givetvis märkte.

De bitar i boken som gör mest ont att läsa är när Rebecka skriver om hur barnen ber henne sluta dricka. Hon lovar, men misslyckas först. Precis som hennes pappa gjorde, när nioåriga Rebecka bad honom sluta dricka.

– Det var när Johannes skulle åka bort och Bodil sa ”när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då” som jag till slut ringde och bad om hjälp.

Det var i oktober 2016. Sedan dess har hon inte druckit. ”Fight club”, de nya vännerna som också är nyktra alkoholister, hjälper henne.

Det är märkligt att tänka på att du varit full och skrivit texter, som du berättar i boken.

– Ja. Ett glas vin kan ta bort hämningar, döva självkritiken lite. Jag gick ofta in i nästan maniska tillstånd. Fast jag har alltid läst igenom efteråt, innan jag skickat.

Lever den romantiska bilden av den drickande geniala konstnären idag?

– I allra högsta grad! Jag tror att män har mindre att förlora på den.

Är det fulare att vara alkoholist och kvinna?

– Ja, det tror jag definitivt. Framförallt är det skämmigt att vara mamma och alkoholist. Jag kunde inte sluta dricka fastän mina barn bad mig. Skulden över det gör fortfarande ont och kommer inte att lösas bara för att jag är nykter nu. Men livet är inte lätt. Jag får försöka göra det bästa av situationen.

Man kan läsa Rebecka Åhlunds bok på olika sätt. Det enklaste är att låta den vara en skakande rapport som handlar om en enskild alkoholist. Det blir svårare om man ser den som ett tidsdokument över ett samhälle där alkoholen tar allt större plats.

Måste alkoholanvändande vara oproblematiskt om man inte är alkoholist?

– Jag vet inte. Till exempel när vuxna dricker med sina barn i närheten. Barn tycker det är väldigt obehagligt när vuxna dricker, det måste ju alla fatta. Jag märkte på allvar när jag slutade hur alkohol letat sig in överallt. Våra mammor gick ju inte ut och drack elva glas vin tillsammans, dom fikade istället.

Du skriver om marijuana också i boken, att du försöker röka istället för att dricka och smyger några bloss på din kompis joint fastän barnen är med. Har du fått några reaktioner på det från svenska läsare?

– Inte än. Men det kommer säkert, boken släpps ju nu. Det var nog lättare att skriva för att jag bor i England, att röka på är så normalt här. Men jag rökte för mycket, jag blev paranoid. Jag är en missbrukarpersonlighet. Så det är inget för mig.

Tvekade du någon gång att skriva det? I Sverige är det kontroversiellt.

– Jag bestämde mig redan från början att skriva exakt som det var i boken. För mig är det svårare att erkänna att jag har varit en svinig mamma. Det är fortfarande jobbigt.

Vad hade hänt om du inte hade flyttat till England? Hade det tagit längre tid för alkoholismen att bryta ut då?

– Ja, det tror jag. Alkohol är mer tillgängligt och billigare i England. Men jag är faktiskt glad att det eskalerade och gick åt fanders, så jag behövde göra något åt det hela.

Ångesten som du dövade, var finns den nu?

– En del har jag gjort upp med. En del har jag lärt mig olika tricks för att hantera. En del har kan jag känna utan att döva den. Jag kan sitta med den. Det är, tror jag, meditationens förtjänst. Jag tror på gud nu, på att det finns något högre och att det inte är jag som är ”direktören för det hele”.

Jag har en jättekonstig fråga nu. Önskar du att det här aldrig hade hänt? Att du aldrig hade blivit alkoholist?

– Då får du ett jättekonstigt svar: Nej. Jag är jättetacksam. Annars hade jag inte kommit till insikter om världen och mig själv, som jag inte skulle vilja vara utan. Jag började tro på, och se, magin.

Hon skrattar:

– Det låter nyfrälst. Men jag är ju det.

Är du provocerande för omgivningen nu när du är nyfrälst?

– Jag hoppas att jag fortfarande kan driva tillräckligt mycket med mig själv. Jag har också förstått att det där med att ge råd... det funkar inte. Jag kan säga hur jag gjorde och hur det var för mig, inte hur andra ska göra.