Fiende, dödsfiende, partikamrat

Han tillhör ju den generation som gick i skolan när det ansågs som viktigt att kunna den svenska grammatiken.

Jag trodde därför att han drabbats av en lindrigare hjärnskada för det går inte att komparera ett substantiv. Men frågeställaren triumferade med att det går visst: fiende, dödsfiende, partikamrat!

Åt det kunde jag förstås inte annat än att skratta. Men frågan min kollega ställde avsåg inte bara att roa utan innehöll en stor portion allvar. Den speglar den miljö som politiskt aktiva rör sig i och som inte visar några likheter med den som media kablar ut. När partistämmorna bevakas brukar istället bilder av glada funktionärer och ombud som i total enighet arbetar för en gemensam sak visas. Den stora och lyckliga familjen alltså.

Men bakom fasaden finns inte mycket av samförstånd. Där pågår istället en ständig och bitter kamp om positionerna – om att komma längst fram till köttgrytorna. Att befinna sig där är viktigt för en politiker. I politik är det nämligen bara en sak som räknas – position. Utan position – inget inflytande.

I kampen om positionerna är nästan allt tillåtet. Skvaller, förtal, mobbning, hot, trakasserier med mera. Men den som lärt sig att spela maktspelet rätt vet att den egna ståndpunkten inte får röjas. För den som är missnöjd med ett beslut – och vill ändra det – gäller det alltså att visa god min och låta någon annan sköta krigföringen.

Det är här media kommer in. En effektiv strategi för den som vill ta strid är att läcka till media. Det är helt riskfritt för den som läcker är skyddad av den grundlagsstadgade meddelarfriheten. Källor får inte efterforskas!

Har ”motståndsmannen” tur blir det ett drev och frågan kommer sedan att leva sitt helt egna liv.

Utan att veta något om tillståndet i Stockholms arbetarekommun, men med viss erfarenhet av politik, är min gissning att turerna kring Omar Mustafa inte handlar ett dugg om islamofobi eller om vilka gäster det Islamiska förbundet bjuder in. Det vi ser är en regelrätt intern vendetta inom socialdemokratin. Någon eller några som flyttades bort från köttgrytorna, tog striden och valde den säkra vägen att låta media utkämpa den.

Det är inte första gången detta händer i socialdemokratin. Detta är heller inget unikt utan förekommer i alla partier.

Att problemen i Socialdemokraterna verkar ha blivit fler är heller inget att förvåna sig över. När trängseln kring köttgrytan ökar, intensifieras kampen om de åtråvärda positionerna. Och så är det i ett parti i opposition och som därtill tappar både medlemmar och pengar.

Så nästa gång drevet går – håll ögonen på vilka personer som är berörda av frågan men som inte syns. I dess närhet finns läckan.

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.