Strage hjärta popkulturen = sant

Litteratur Artikeln publicerades
DN:s mångårige krönikör Fredrik Strage har samlat ihop 242 krönikor i sin nya samling.
Foto: Pär Olsson
DN:s mångårige krönikör Fredrik Strage har samlat ihop 242 krönikor i sin nya samling.

I samlingen "Strage 242" med Fredrik Strages bästa fredagskrönikor ur Dagens Nyheter kan man läsa om en stor mängd populärkulturella fenomen. Recensenten Andrés Stoopendaal imponeras av Strages helt uppenbara kärlek till popkulturen.

Journalistik

Strage 242: Krönikor

Författare: Fredrik Strage

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

Möjligen kände jag en viss besvikelse när jag var klar med "Strage 242", för jag hade nog hoppats att Strage skulle namedroppa fler skönlitterära författare, poeter och dylikt. Att han skrev mer om sånt som jag själv har koll på! Nu inser jag förvisso att det var rätt korkat att förvänta sig det. Hans expertområde är ju självklart musik. Mitt eget musikintresse är tyvärr så svagt att Strages musikfanatism och -mani framstår som ett slags "super power" i mina ögon.

Hur kan man som han komma ihåg alla dessa hundratals bisarra och fullständigt obskyra musikgenrer? Hur orkar man gå på så många spelningar och konserter? Hur orkar man – som vuxen man – bry sig så mycket om vad som är coolt och icke-töntigt, icke-fånigt? När jag tänker efter avundas jag kanske Strages kunskaper och hans populärkulturella universum en smula. Diktsamlingar får ju bara några hundra läsare kanske. Strages krönikor i DN når nog tiotusentals människor. Pop- och rockmusik når så klart miljoner. Hur många följare har Justin Bieber på twitter? Jättemånga säkert.

Foto: Albert Bonniers Förlag

För en medelålders man som inte har någon större koll på populärkulturen blir Strage ett slags periskopöga mot ungdomens värld av total samtidighet, ett "inbäddat" vittne. Jag hade till exempel inte plockat upp tidningen Gaffa på ett café i Göteborg och slukat intervjun med artisten Little Jinder häromdan om det inte hade varit för att Strage skrivit om henne i krönikorna. Att konsumera populärkultur har liksom ett värde i sig, även om kulturens innehåll ibland inte har något vettigt värde. Kulturproducenten behöver inte vara intellektuell; det blir ändå den utomstående betraktaren (Strage) som står för populärkulturens smartness och intressanta kontexter.

Ironi blir aldrig ett problem eftersom han är helt autentisk i sin entusiasm.

Ett problem med Strages krönikor skulle möjligen kunna vara hur mycket ironi det är tänkt att man ska läsa in i dem. Men jag uppfattar inte Strage som särskilt illvillig när han till exempel skriver om Justin Biebers besök på Anne Frank-museet. Givetvis gör han sig lustig över Bieber och i viss mån även över Anne Frank, men det känns inte fel. Man får i alla fall inte ont i magen av osäkerhet när man läser Strage, trots att han är formad i en 90-talsmiljö som skapade en generation av så svårt ironiska storstadsskribenter att deras största problem blivit att man aldrig riktigt kan ta dem på allvar. Deras ironi blev ett trippelkrypterat tvärtomspråk som inte passar vuxna människor, men som man naturligtvis har överseende med när det kommer till yngre individer.

Det som är så bra med Strage är då att han inte kan uppfattas som så invecklad att man inte förstår om han driver med det han skriver om. Ironi blir aldrig ett problem eftersom han är helt autentisk i sin entusiasm. För mig framstår han helt enkelt som utomordentligt reko på det sättet. Därför känns det heller inte konstigt – det uppstår liksom inga glapp – när han ibland skriver mysigt och ömt och vackert om sin egen familj, sina barn, föräldrar eller släktingar. Han tycks ju verkligen älska det han skriver om.