Bo Pellnäs

Den vänlige legionären

Bo Pellnäs Artikeln publicerades

När man ser på Frankrikes militära insats i Mali förundras man över hur dess armé löser sina uppdrag i Afrika. Under de senaste tio åren har man flera gånger ingripit i farliga situationer för att rädda franska medborgare, för att stabilisera något som är på väg att bli kaotiskt och ibland säkerligen bara för att tillvarata franska ekonomiska intressen.

Det man sätter in är oftast en begränsad styrka om 2 000 - 3 000 man ur Främlingslegionen, som utför det jobb de har ålagts och gör det med förvånansvärt få förluster och stor snabbhet. Det förefaller som om man opererar snabbare, säkrare och inte minst klokare än vad amerikanerna förmår göra. Jag har inga bevis för detta påstående, men väl ett antal funderingar som möjligen underbygger dess trovärdighet.

Främlingslegionentycks agera utan den massiva underhållstjänst, som länge varit amerikanernas kännetecken där deras förband sätts in. USA:s vilja och förmåga att ta hand om sina soldater är till synes utan gräns. Där etableras underhållsbaser som kan erbjuda allt från kycklinggrillar till glassmaskiner, fältsjukhus av yppersta klass och allt annat som tänkas kan. Det är beundransvärt men tynger förstås organisationen och låser många soldater till skydd av baserna. Svenskar som tjänstgjort tillsammans med amerikanska förband häpnar också över hur mycket som bestäms av föreskrifter och reglementen, sällan anpassade till den verklighet där man befinner sig. Själv är jag på kant med den amerikanska soldatutbildningen, där tuffa sergeanter tycks ha som främsta uppgift att jaga skräck i nyinrykta rekryter. På stridsfältet blir ju soldaterna ändå alltid mer rädda för fienden än för sergeanten.

Men, frågar sigdå vän av ordning, är det inte just samma metoder som alltid använts i Främlingslegionen? Mina erfarenheter tyder inte på det. Jag kom till Balkan med tron att Främlingslegionen består av råa soldater och sadistiska befäl. Jag fick anledning att ompröva min uppfattning. Jag besökte flera förband och hade ofta kontakt med legionärer på flygplatsen i Sarajevo. Man får leta efter mer korrekta och vänliga soldater än dessa, som trots ständig beskjutning lugnt hanterade alla sorts besökare, alltifrån generaler, diplomater, hjälparbetare och lycksökande frilansjournalister. Förhållandet mellan befäl och soldater föreföll att vara det bästa. Officerarna är alltid franska medborgare, men också många av soldaterna är fransmän, som mot bestämmelserna fuskat sig in i legionen med hjälp av pass från någon av de före detta franska kolonierna.

I den svenska arménhar vi länge skickat officerare på utbildning i USA. Det är synd att vår oförmåga att tala franska hindrar oss att djupare undersöka om inte den franska försvarshögskolan vore av intresse även för våra officerare.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.