Förlorarens hat och skam
”Från slott till slott” (”D´un chateau l´autre”, 1957) inleder den avslutande trilogin av Louis-Ferdinand Célines författarskap och finns nu äntligen på svenska. Det är bara att hoppas att förlaget fortsätter på den inslagna vägen och ger ut även de två återstående delarna. Översättaren Hans Johansson har uppenbarligen inte haft någon lätt uppgift men får, utan att jag har kunnat jämföra med originalet, klart godkänt. Språkdräkten känns smidig. Dessutom har han försett romanen med nödvändiga kommentarer och noter till en stor del av det persongalleri som passerar revy.
För att ha någon behållning av romanen bör man känna till något om dess bakgrund. Den utspelar sig i huvudsak på slottet Sigmaringen, i södra Tyskland, i slutet av andra världskriget.
Här hade tyskarna föst ihop det som var kvar av den franska Vichyregimen, kollaboratörerna, medlöparna som man inte visste vad man skulle göra av. Pétain, som hade agerat marionett och president, hade skickat ut en fredstrevare till USA när han insåg att de allierade höll på att vinna kriget. Detta betraktade tyskarna som förräderi.
Sigmaringen var i princip ett fångläger även om buren var gyllene. Stället kryllade av SA-män, spioner, flyktingar, fascister och avdankade franska officerare. Céline som fruktade för sitt liv om han hamnade i händerna på den franska motståndsrörelsen hade funnit en fristad på slottet. Det var framförallt den våldsamt antisemitiska skriften ”Bagatelles pour un massacre”, som gjorde att han var tvungen att fly.
Från oktober 1944 till mars 1945 bodde han på slottet och fungerade som en av fransmännens läkare, under sitt riktiga namn Destouches, som han alltid använde då han praktiserade medicin.
Naturligtvis var den här miljön med sina intriger, rykten, baktaleri och osäkerhet något som Céline sju år senare var tvungen att omvandla till litteratur. Var det något han föraktade så var det just lögn, inställsamhet och ögontjäneri. Och det fanns inte heller något som han njöt mer av att avslöja.
Ytterligare 55 år har gått sedan boken först kom ut, alla de personer som han skriver om är sedan länge döda och man kan tycka att man skulle kunna låta de döda vila i frid, även om de var förrädare och medlöpare när de levde. Det går inte heller att läsa Céline som något historiskt sanningsvittne, till det är han alltför subjektiv och sluggeraktig. De som han föraktar, vilket är nästan samtliga i boken, inklusive förläggare och samtida författarkollegor, men med undantag för sin fru Lili och katten Bébert, föraktar han djupt och innerligt. Han spar aldrig på invektiven.
Så varför ska man då läsa Céline? Varför ska man bemöda sig med denna bitvis snåriga text där författaren hoppar lika impulsivt mellan olika teman och skeenden som han rör sig i de olika sociala hierarkierna på slottet som han oftast med en karaktäristisk ironi kallar för Siegmaringen, sieg som tyska för seger?
Svaret på dessa frågor är att läsaren får lön för mödan. För även om Céline inte är något tillförlitligt vittne så är helheten större än delarna. Här skriver förloraren historien om skammen, de patetiska försöken till bortförklaringar, fruktan för framtiden, det fåfänga hoppet om en seger, drömmen om den stora bomben som ska vända nederlag till seger, allt skildrat i en malström av paranoia, våld och förvissning om att den yttersta stunden är nära förestående.
Hungern och ursinnet driver texten framåt, interpunktionen känns igen från ”Död på krita”, den feberaktiga intensiteten, Céline skyller på malariaanfall, men naturligtvis handlar det om ytterst medvetna stilgrepp. Ingen annan författare kan upprätthålla detta tempo furioso på 350 sidor utan att mattas.
Mitt i allt hat finns där också något djupt mänskligt hos Céline. Han föraktar och förbannar sig själv, sin egen dumhet. Hade han varit en mer rumsren författare hade han kanske fått det nobelpris som han deliriskt drömmer om, hade han inte skrivit sina antisemitiska pamfletter, hade han förstått att uppföra sig och smickra akademier och spela sina kort något klokare, då hade han sluppit den skrämmande flykten genom ett sönderbombat Tyskland till den chimära fristaden Köpenhamn där man kastade honom i fängelse, för man visste inte vad man skulle göra med honom. Paradoxen är naturligtvis att han då också hade varit en mer slätstruken författare.
Politiskt och socialt var han inte särskilt begåvad. Läkaren Destouches lär ha varit duktig och haft speciellt bra hand med barn och äldre. Men författaren Louis-Ferdinand Céline med sin svarta humor och sitt ursinniga raseri och sin besatthet att avslöja sina medmänniskors svagheter, var helt enkelt genial. Därför ska man läsa Céline.
