Frågan om den försvunne fadern

”Det finns stunder då pappas frånvaro känns lika tung som om ett barn satt på mitt bröst.” Alla som någon gång känt verklig saknad lär uppskatta hur träffsäker denna mening är. Att det är den inledande meningen i Hisham Matars roman gör inte saken sämre. Vikten av en stark inledning – öppningsscenen om det gäller en film, den första meningen i en roman – är och förblir svåröverskattad.

Men en stark öppning sätter också ribban högt för resten av romanen. Ju högre ribban ligger desto större risk för läsarens besvikelse. Och det är lika bra att erkänna direkt: jag blev något besviken på ”Analys av ett försvinnande”. Inte för att det saknas lika eller åtminstone nästan lika pregnanta formuleringar i Matars påföljande text. Utan för att jag aldrig riktigt sögs in, aldrig riktigt återfick den rent fysiska känsla som förmedlades av öppningsorden.

Så är det ju också en berättelse om avstånd, kulisser och försvinnanden som rullas upp. Det är inte bara så att romanens huvudperson, pojken Nuri, förlorar både sin mor och sin far – detta sker dessutom under omständigheter som förblir ouppklarade för honom, och hela hans tillvaro visar sig vara en intrikat konstruktion av kinesiska askar designad av den gäckande fadersgestalten. Denne fader var i högsta grad frånvarande även före sitt försvinnande. Helhetsintrycket blir dock ett av dimma snarare än smärta, och någonstans i denna dimma går jag helt enkelt vilse.

Kanske beror detta på att den rent patriarkala prägel som bokens relationsmönster uppvisar utlöser ett visst motstånd hos mig. Den försvunne fadern visar sig mer och mer vara en häradsbetäckare som försett sin son med ett antal modersfigurer och -substitut, och den kvinna som i det förstone verkar vara helt central i texten, om än som ett band mellan far och son snarare än som en gestalt i egen rätt, straffas – så tycks det mig – i slutändan ut då hon visar sig vara den enda av alla dessa mödrar som har egna behov och också hävdar dessa.

I bakgrunden till boken hägrar Libyen, det land Matar delvis växte upp i och det land hans föräldrar kommer ifrån. Liksom fadern i romanen blev verkligen Matars egen far, en libysk dissident, kidnappad under omständigheter som pekar på en inblandning av hemlandets regim.

Även om ”Libyen” inte uttalat är faderns ursprungsland i romanen, och även om den trots denna tydliga parallell inte är en självbiografisk roman, går det förstås inte att tänka bort detta nu så turbulenta land under läsningen och det ska man inte heller.

Men den som vill läsa något mer direkt relaterat till tillvaron under Khadaffi bör dock i stället gå till biblioteket och låna Hisham Matars debutroman ”Ingen i världen”.