Konsten skördar sina offer

Therese Bohman debuterar med en stilistiskt genomarbetad roman om två systrar, trädgårdsdesignern Stella som lever tillsammans med författaren Gabriel, och Marina som pluggar konstvetenskap och skriver om prerafaeliten Dante Gabriel Rossetti. Stella och Gabriel bor i ett stort, ensligt beläget hus i södra Sverige, med trädgård, skog och insjö. Längre bort: slottet, havet. Marina reser ner och hälsar på, och ger snabbt efter för den attraktion som uppstår mellan henne och Gabriel.

I "Den drunknade" finns något av prerafaeliternas allomfattande, färgsprakande naturupplevelse, men där naturen hos prerafaeliterna präglas av liv, innebär den hos Bohman död. Den tragedi som baksidestexten utlovar, vars kvalitet avslöjas redan i titeln, liksom tvingas fram av denna känsla inför naturen: indiankrassen tyngs av bladlöss, humlor i gräset råkar man trampa på, alarnas rötter är "svarta och hala, som tjocka ormar ner i vattnet".

Naturen som främmande , hotfull. Är inte det klassiskt i den här sortens drama, som i en annan tid kanske skulle kallats borgerligt? Ett interpersonellt drama, utspelande sig i den lilla kretsen, som inte hotas av någonting utom sitt eget upphörande.

Den sortens drama vänder sig inte utanför sig självt. Det är intrigens drama. Den ena systerns rivalitet gentemot den andra. Blind åtrå. För det blir ju det: ett triangeldrama. Marina tänker: "jag har en förmåga att stänga av, tränga bort, blockera min hjärna för konsekvenserna av saker jag gör /…/ det är vattentäta skott mellan min hjärnas olika delar /…/ där det inte borde vara några väggar alls."

Med namn som Gabriel, Stella (stjärna) och Marina blir referensen till bebådelsen tydlig. Gabriel, ärkeängeln som misslyckas med sitt uppdrag, och råkar i blint raseri. Just hans våldsamhet blir föremål för Marinas attraktion, hans sätt att hålla fast hennes handled och tvinga bak hennes huvud. En miljö tecknas, som tillåter och upprätthåller det manliga våldet.

Romanen Gabriel slutför under de månader vi får följa Den drunknades dödsmärkta dramatik lovar succé. Och i John Everett Millais version av den drunknade Ofelia från 1852 dog (enligt Gabriel!) den unga kvinna som låg modell för honom. Till följd av en allt för lång vistelse i ett badkar fullt med kallt vatten.

Konsten skördar sina offer, tycks texten mena. Och just där finns det mest intressanta spåret: romanen som produkt av en annans död, och skrivandet därigenom som en till sitt yttersta destruktiv, parasitisk handling. En moral som ifrågasätter också "Den drunknade", som en romanens självbespeglande ängslan över sin egen tillblivelse.