Sexualpolitiskt äventyr
I berättelsen om svenska Olivia som bosatt sig på en söderhavsö och där är verksam som läkare låter Lotta Lundberg sin huvudkaraktär eka tankar om sexualitet och västvärldens syn på densamma som är som tagna ur kulturantropologen Gayle Rubins schema för vad som anses acceptabla och vad som anses oacceptabla sexuella uttryck. Det idealiska samlaget är romantiskt, heterosexuellt, äger rum bakom stängda dörrar och involverar inga särskilda fetischer eller annan rekvisita. Det ska inte råda någon större åldersskillnad mellan de båda parterna (för det ska bara finnas två parter involverade) och inga pengar ska byta händer.
Olivia, som gjort sig en smärre förmögenhet på att sälja använda trosor per postorder, är som en enda sexualpolitisk protest mot detta ideal. Och när en grupp engelska socialarbetare kommer till Ön för att utreda anklagelser om sexuella övergrepp känner hon marken gunga under sina fötter.
De händelser Lundberg använt som inspiration till romanen är Pitcairnrättegångarna, där ett halvt dussin män fälldes för sexuella övergrepp mot minderåriga. Det motsvarade ungefär en tredjedel av ön Pitcairns vuxna manliga befolkning. En av de dömda var öns borgmästare. Lundberg låter sin Olivia ha en relation med Öns halvofficiella ledare Taip, och placerar henne så i själva centrum för den konflikt som den engelskledda undersökningen utlöser.
Ön står, även om den under lång tid i princip fått sköta sig själv, under brittiskt styre. I en intervju säger Lundberg om den polisiära undersökningen av Pitcairn att det handlade om att kontrollera ifall öborna ”knullade viktorianskt”. I romanen låter hon Olivia förklara för de andra kvinnorna på Ön att det ”finns en sexuell standard som alla ska anpassa sig efter... Och den är så sorglig för den utgår från två barocka tankar: å ena sidan är kvinnokönet smutsigt och äckligt, å andra sidan är kvinnor alltid offer som inte kan sätta egna gränser. Och i princip måste man älska den man har sex med... Annars är man skadad någonstans.”
Det råder alltså inget tvivel om att de tankar Olivia yttrar sammanfaller med författarinnans egna. Men Olivia får dock inte förbli berättelsens centrum. Hon slungas också ut i ölivets periferi av den centrifugala kraft som den brittiska undersökningskommissionen utgör. Hon blir en outsider i förhållande till öborna. Men de reagerar inte på ett enhetligt sätt.
I den allmänna uppsplittring som följer förblir det oklart vad som egentligen skett på Ön. Oklarheten är både romanens styrka och dess svaghet. När jag slår igen pärmarna vet jag inte om jag egentligen tillförts de fördjupande perspektiv en roman, till skillnad från en essä eller artikel, bör kunna ge i förhållande till den verklighet som är den här berättelsens avstamp.
Karaktärerna och miljöerna blir aldrig lika levande för mig som var fallet med Lundbergs förra roman ”Skynda, kom och se”.
Men kvar finns ett naggande fruktbart tvivel på författarinnans eget språkrör och hennes förhållningssätt till den miljö hon valt att bosätta sig i: ”Och till varenda unge säger hon: Du är aldrig ett offer.”
