Bokrecensioner

Skräckmästaren avslöjar sina hemligheter

Bokrecensioner Artikeln publicerades

I John Ajvide Lindqvist värld kan allt tas ifrån oss på några ögonblick. Novellsamlingen "Låt de gamla drömmarna dö" får Belma Kratovic att ta en extra titt under sängen, men det finns bitar som hon helst hade varit utan.

När en författare får dig att ta en extra titt under sängen är det inte annat än ren magi det handlar om. Och det har varit en av författaren John Ajvide Lindqvists hittills största förtjänster. Denna hypnotiska förmåga att få läsaren att tappa tid och rum och i mötet med hans monster läsa in sina egna möten med det okända, det andra, det som ingen förberett en på att hantera.

Att läsa Ajvides böcker är som att låta sig sugas in i en virvelvind av kärlek, skräck och sorg, där gränserna mellan dröm och verklighet, liv och död, för länge sedan har suddats ut. Kvar finns bara skuggorna han ritar och känslorna som sväller.



I sin nya bok"Låt de gamla drömmarna dö" (döpt efter husguden Morrisseys fortsättning på låtraden "Let the right one in, let the old dreams die"), lättar Ajvide på trollkarlsmanteln och avslöjar några av hemligheterna bakom sina nummer. Boken är en samling texter och flera är beställningsjobb, publicerade och framförda tidigare. Redan i förordet blottar författaren upphovet till texterna. I den inledande, som också är manus till Sommar i P1, får vi veta hur vägen från Blackeberg till skräckförfattandet gått omvägar via bland annat trolleri och ståupp.



En ny, merutåtriktad, sida av den annars prestigelöse Ajvide träder plötsligt fram. En berättare förföljd av barndomen och den tragiska förlusten av sin far. Ändå lyckas han odla teorier om att monstren dras till lukten av just otacksamhet. Inspirerande. Och som alltid med Ajvide – insiktsfullt. Men ändå infinner sig en känsla av att mystiken precis har skingrats lite. Som om han hade kavlat upp skjortärmarna och låtit oss blodsugare gotta oss i den kreativa drivkraften som pumpar i ådrorna.

För den som längtar efter att få frossa i noja och ögonblick då allt känns som om det närsomhelst kan tippa över, bjuder "Låt de gamla drömmarna dö" på några riktiga godbitar i form av följetongen "Tindalos", metaberättelsen "Ansiktsburk" av Erik Petterson och titelnovellen "Låt de gamla drömmarna dö" där Eli och Oskar från debutboken "Låt den rätte komma in" återkommer som bifigurer.

Titelnovellen är enligt Ajvide ett sätt att skriva ett eget slut för Oskar och Eli, sedan han upptäckt att filmatiseringen av bokens öppna slut bjuder in till andra tolkningar än den som han från början hade tänkt sig.



Samlingen"Låt de gamla drömmarna dö" innehåller några avstickare som stundvis får den att kännas som en godispåse som du inte har valt helt efter egen smak.

Framförallt andas ett antal, visserligen välskrivna, skräcknoveller med utanförskap som hjärtetema, alldeles för mycket ungdomslitteratur och kastar en skugga över en redan något spretig samling. Likaså är det svårt att förstå varför Ajvide väcker de en gång dödade darlingarna och låter förstlingsverket "Känner du Rudi Schmerz?" återupplivas just här, mer än att den möjligen åskådliggör hur författarens berättarstil utvecklats och på så sätt ingår i resonemanget om att blotta hantverket.



Men i likhet med en godispåse går det att hoppa över dessa sötlakritsbitar och i stället njuta av den välbekanta insikten som genomsyrar större delen av samlingen – den om att allt kan tas ifrån oss på bara några få ögonblick.

Ajvides återkommande bilder av väggar, lik, drunkningar och frostade bilrutor, som löper som en röd tråd genom samlingen, kan nu också ses i ett annat ljus tack vare de självbiografiska tillbakablickarna. Även om dessa kan kännas motiverade i det här skedet av hans författarskap, känns det ändå som att de får magin att flagna lite.



Med "Låt degamla drömmarna dö" visar Ajvide ändå på en oväntad bredd och imponerar särskilt genom ett antal insiktsfulla sketcher skrivna för Reuter och Skoog där han hittar den perfekta balansen mellan groteskhet och humor.

"Alldeles normala människor", "Blödande hjärtan", "Leksakernas medvetenhet" och "Ur djupet åkallar vi dig" är några uppiggande pastiller som tål att knapras på många gånger om. Alltid med samma goda eftersmak.