Bokrecensioner

Sophög med information

Bokrecensioner Artikeln publicerades

Tadeusz Rózewicz återkommer ofta till ondskan som kommer av människan /och bara av människan), till historiens smärtpunkter och till poesin och godheten som moteldar. Thomas Kjellgren har läst ”Recycling”.

Fyra riktiga giganter har tydligt framträtt i den polska efterkrigspoesin: Czeslaw Milosz, Zbigniew Herbert,

Wislawa Szymborska och Tadeusz Rósewicz. Två av dem har också tilldelats Nobelpriset i litteratur. Nu är de tre förstnämnda döda medan Tadeusz Rósewicz ännu är verksam, 91 år gammal.

Hans dikter känner vi faktiskt redan ganska väl till här i Sverige, genom olika urval och antologier: ”Och så Vidare”, ”Det nakna ansiktet”, ”Du måste vittna” och den dubbelspråkiga volymen ”Regio/Relief”. Dessutom har han, genom pjäser som ”Vitt äktenskap” och ”Ändå ruvar hon”, (spelade såväl på Dramaten som i Radioteatern) etablerat sig som en av de mera egensinniga dramatikerna i samtiden. Med texter som förenar en skenbar enkelhet med både absurda och groteska dialoger.

Rózewiczs dikterhar en ovanligt öppen form, de är alltid vardagligt förankrade och skönt befriade från all svulstig retorik. I sin senare diktning odlar han gärna längre, mer berättande eller collageartat sammanfogade dikter. Där kan han ibland också fråga sig själv om allting inte hellre kunde ha uttryckts i en avskalad och komprimerad japansk haiku, Svaret är givet: ”Nej, det går inte!”

I den nya volymen ”Recycling”, med urval och tolkningar av Irena Grönberg och Tomas Håkanson, presenteras Rózewiczs nyare dikter, från 2000-talet. Här finns allt kvar av den existentiella nyfikenhet som varit ett av hans viktigaste kännetecken. Här finns en viss risk för pratighet men diktsviten ”recycling – fragment” är en härligt utvidgad, sammanklippt textmassa där dikten framstår som en levande form. Som en oavslutad process där poesins möjligheter och begränsningar hela tiden prövas. Sviten kallar Rózewicz för ett slags virtuell poesi, ”en informationssophög”.

Han återkommerofta till ondskan som kommer av människan /och bara av människan), till historiens smärtpunkter och till poesin och godheten som moteldar, I samma andetag, och med obruten auktoritet, kan han skriva om galna kosjukan, naziguld i svenska Riksbanken och den polska köttkonsumtionen.

Här finner vi också den fina dikten ” i poesins utkanter”, där poeten elegant fångar in det motsägelsefulla i livet:

när dikten är klar

blir jag utvisad

fördriven

till poesins utkanter

i utkanterna

är det febrigt och

hektiskt

buller och bång

livet kokar över

bara inne i poesin

är det orörligt tomt

ingången dit

är öppen

för alla

någon utgång finns inte

så poeter som söker den

går i en fälla

Tadeusz Rósewicz´sdikter är kanske fördrivna till poesins utkanter, men de visar oss generöst ”till själva livets centrum”.