Tidskrönika med brister
”Högre än alla himlar”, den första delen av Louise Boije af Gennäs trilogiprojekt, var en tjock bok. Med uppföljaren ”Blå koral” sväller formatet ytterligare; den är på knappt sjuhundra sidor. Formatet speglar ambitionsnivån. Författarinnan har dödsföraktande tagit sig an uppgiften att bygga upp en stor fresk över om inte en era så åtminstone en tidsperiod – tjugohundratalets första årtionde. Och jag tycker verkligen att det är en ambition värd all beundran.
Det är bara det att det inte riktigt fungerar. Jag har i stort sett samma invändningar mot uppföljaren som jag hade mot ”Högre än alla himlar”: miljöernas och karaktärernas olidliga präktighet, grundheten i de iakttagelser som förmedlas, det krystade i att närmast alla noterbara politiska, historiska och kulturella händelser ska in i berättelsen. Då var det bland mycket annat attacken mot World Trade Center, diskoteksbranden i Göteborg, mordet på Anna Lindh. Här är det, bland mycket annat, gisslandramat i Beslan, tsunamin, stormen Gudrun, orkanen Katrina, Muhammedteckningarna, alliansens valseger 2006. Allt ska med, och gärna påverka romanens huvudpersoner, en välbeställd vänkrets i Stockholm.
Ambitionen att återberätta så mycket samtidshistoria som möjligt hade ju kunnat göra af Gennäs projekt till en användbar tidskrönika. Problemet är att skildringen ligger på kvällstidningsnivå. När det gäller exempelvis orkanen Katrina återger författarinnan som sanning de vandringssägner om massvåldtäkter, mord och annan brottslighet som den fattiga svarta befolkningen i Louisiana ska ha ägnat sig åt i förödelsens tumult. Men det finns också uppenbara berättartekniska problem med upplägget. Det är med viss misstro jag som läsare reagerar på att samma person som befann sig på plats i New York september 2001 också befinner sig på plats i Thailand när den stora jättevågen sköljer in. Misstron förtar effekten av den tragedi som drabbar personen, aktiemäklaren Victor som också är romanens ”jag”.
Dess epicentrum är däremot den som försvinner i vattnet. Genom hennes försvinnande rubbas cirklarna i det käcka kamratgänget. Den försvunna visar sig ha fört en hemlig dagbok med kritiska iakttagelser av de andra, och med upphittandet av denna införs ett disharmoniskt element i den gulliga samvaron. Ja, af Gennäs anstränger sig verkligen för att skildra både mörker och ljus, harmoni och kaos i vännernas liv, och till slut lyckas hon nästan. I den senare halvan av boken finns partier som väcker intresset, där jag som läsare inte är lika säker på de annars så förutsägbara huvudpersonerna. Men de räcker inte till för att spräcka finporslinet.
”Högre än alla himlar” fick mig att associera till Joakim Pirinens ”Familjen Bra”, tv-serien ”Vänner” och skrytaktiga twitterflöden. Pirinen och ”Vänner” finns kvar i mina tankar under läsningen av ”Blå koral”. Men här finns alltså också de där stråken av obehag, lite dunster av Norén och Sartre. De vinner inte men förtar åtminstone intrycket av självgott twitterflöde. Kanske finns det hopp för trilogins tredje och sista del.
