70 år av bristande mänskliga rättigheter

Debatt Artikeln publicerades

Idag är det 70 år sedan det skrevs historia när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948. På regeringens hemsida finns en lättläst beskrivning om vad dessa rättigheter handlar om. Den första punkten är ”Alla människor är lika mycket värda” och den andra punkten meddelar att ”Mänskliga rättigheter gäller lika för alla människor”.

Visst är det fantastiskt! Men vad menar vi när vi säger att alla är lika värda? Vi tenderar alla att hålla med. Det är knappast läge att komma och hävda motsatsen. Men vad innebär det egentligen? Och lever de länder som står bakom deklarationen upp till innehållet i den?

Svaret är nej. Sedan 1948 har de mänskliga rättigheterna kompletterats med ett tiotal grundläggande internationella konventioner berörande specifika grupper och områden. Om länderna verkligen levde i uppfattningen om att alla människor är lika mycket värda – då skulle det inte behövas några särskilda konventioner för till exempel barn, kvinnor, HBTQ-personer eller personer med funktionsnedsättning. Men det gör det.

I januari är det tio år sedan Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft. I den lättlästa versionen av konventionen står det att:

”Staterna säger att de mänskliga rättigheterna
måste gälla även för dem som behöver mycket stöd.

Staterna är oroliga för att 
personer med funktionsnedsättning inte kan leva som andra 
och ha samma rättigheter 
trots att lagar och regler ger dem rätt till det.”

På Furuboda folkhögskola drivs vi av visionen om självständiga och ansvarstagande människor med full delaktighet i ett öppet och tillgängligt samhälle. Många av våra deltagare lever med omfattande funktionsnedsättning. I våra folkhögskolekurser arbetar vi mycket utifrån vad den enskilda individen kan göra för att bli delaktig i den större samhällsgemenskapen. Vi möts gång på gång av fantastiska livsberättelser om människor som utmanas, lär sig att ta vara på sina möjligheter i sin egen vardag och i relation till andra och som växer så det knakar till mogna vuxna.

I mötet med samhällsstrukturer är det dock lätt att tappa modet. Nyligen rapporterade Malmö stad i ett pressmeddelande att det upptäckts att personalen på ett LSS-boende slängt kallelser för cancerscreening avsedda för tre av de boende. En lex Sarah-anmälan görs och det hänvisas till ”bristande rutiner”. Det är förmodligen mer än så, det är en bristande människosyn och bristande mänskliga rättigheter. Och det finns anledning att anta att denna typ av missförhållanden snarare är regel än undantag på flera platser.

Religionsvetaren Linda Vikdahl har intervjuat personer med utvecklingsstörning om delaktighet i Svenska kyrkan och även där framkommer liknande oegentligheter. En person berättar om att av närstående ha fråntagits rätten att närvara på sin egen mammas begravning, utan att ha fått förklarat varför.

Nästa år är det 100 år sedan riksdagen beslutade att införa allmän och lika rösträtt i Sverige. Men hur allmän var den? Tidigare i år skrev Caroline Eriksson i Furubodas medlemstidning en opinionskrönika med titeln Allmän och lika rösträtt för alla – eller?. För det dröjde ända till 1989 innan begreppet "omyndighetsförklarad" togs bort och många medborgare med funktionsnedsättning äntligen fick laglig rätt att rösta. Det är inte ens 30 år sedan! Hon påpekar också att även om denna medborgerliga rätt är lagstadgad finns det fortfarande stora brister i den faktiska efterlevnaden.

En av annan av de personer Linda Vikdahl intervjuade berättar om att dennes gode man lade beslag på röstkortet till kyrkovalet så att det inte var möjligt att bruka rätten att rösta. Uttalandet personen ifråga gjorde, om uppfattningen av gode män, är nedslående: ”Det är det de är till för, att kränka mina rättigheter.”

Det finns många goda krafter bland beslutsfattare och samhällsplanerare, men det måste till en självkritisk granskning och ett slut på att slå sig för bröstet och skryta över alla fina konventioner, rättigheter och lagar. Och inte ens lagarna verkar det för övrigt kunna skrytas över längre, med anledning av den mycket kritiserade pågående nedmonteringen av LSS-lagstiftningen.

Det finns många gode män och personal på LSS-boenden som gör fantastiska insatser för att stärka enskilda individers rättigheter, men vi måste få ett slut på alla de rättighetsvidriga ageranden som sker i Sverige idag.

Vi kan inte ha det såhär längre. Vi måste säga ifrån - och vi måste alla agera därefter.

Idag inleds Musikhjälpen 2018 i Lund med temat "Alla har rätt att funka olika". Med anledning av detta har Furuboda folkhögskolas kurs Musikverkstan specialskrivit låten Olika Men Samma och startat en insamling för #mh2018:

”Kämpa för en bättre värld

Hand i hand

Vi gör det tillsammans

Du bestämmer själv över ditt liv

För du har rätt att finnas till”

Låt oss kämpa tillsammans för en bättre värld.

 

Jenny Anderberg
rektor

verksamhetschef

Furuboda folkhögskola

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.