Ålen är varken torsk eller panda

Ingen forskare kan förklara varför ålbeståndet har minskat och därmed är det också svårt att avgöra om och hur ett minskat fiske slår. Ålens biologi är mycket komplicerad. Denna mytomspunna fisk finns i hela Europa och även utanför hela norra Afrika.

Den europeiska ålen har funnits i miljontals år och klarat nedisningar. Har vi däremot en geografiskt avgränsad torskpopulation i exempelvis Östersjön och begränsar fisket så kommer den tillbaka, vilket bevisats. Om vi sköter miljön där pandan lever och slutar jaga den så ökar den i antal.

Klimatologiska förändringar har skett inom Sargassohavet. Där finns ett samband mellan högre vattentemperatur och mindre mängd glasål som kommer tillbaka (rekrytering), enligt den kände ålforskaren Brian Knights, England.

Rekryteringen har också varierat enormt över tiden. Under 1920-, 30- och 50-talen var mängden glasål som kom tillbaka mycket låg enligt samme forskare. Däremot är det viktigt att vi utnyttjar glasål som fortfarande kommer tillbaka till Europas vattendrag. Våra floder är tyvärr sönderbyggda vilket innebär att glasålen inte kan vandra upp.

Den står och stampar, svälter eller blir uppäten. Fånga glasålen skonsamt och använd den för utsättning där den efter tillväxt inte blir massakrerad i vattenkraftverks turbiner.

Under 2011 har ingen glasål exporterats till Kina för odling. Detta ekologiska vansinne har stoppats tack vare CITES (Convention on International Trade in Endangered Species) och EU. Flera miljarder ålyngel har försvunnit ur den europeiska ålpopulationen under de senaste decennierna.

Vi vet att en liten ål som satts ut inom Östersjöområdet fångas som blankål i Höganäs-området (Öresund). Märkta blankålar som försetts med satellitsändare och som släppts ut utanför Irland ställer in kursen mot Sargassohavet.

Men, man har ännu inte kunnat fånga någon ålhona inom Sargassohavet som är full med rom eller någon ålhanne som rinner mjölke. Däremot har man lyckats fånga nykläckta ållarver inom Sargassoområdet.

På vägen till Sargasso simmar den mörkerälskande blankålen dagtid ned till 500-600 meters djup för att nattetid finnas på 100-150 meters djup.

Under de två senaste åren har ålutsättningar i Sverige bekostats till 50 procent av EU-medel. Hittills har det satts ut cirka 30 millioner ålyngel i svenska vatten sedan mitten på 1980-talet. Dessa utsättningar ingår numera i den svenska nationella ålplanen som godkänts av EU. I denna plan finns också med en reduktion i ålfisket med hela 62 procent från 2007 till 2013. Från och med 2012 är allt ålfiske förbjudet på västkusten.

Ett stort bekymmer för ålen är alla vattenkraftverk som finns i Europa. I varje kraftverk dödas cirka 70 procent av passerande blankål. Finns det tre kraftverk i rad i ett vattendrag kommer i praktiken ingen ål levande förbi. Nu börjar kraftbolag att aktivt söka lösningar på turbindödligheten.

Om parasiter, tungmetaller eller miljögifter i blankålen skulle vara orsaken till mindre antal glasålar tillbaka, ja då hjälper inget ålfiskestopp.

Ålakademin i Skåne arbetar för att finna en finansiering för Fish & Save. Detta innebär att kanske 150-200 ton blankål skall fångas på ostkusten och sedan transporteras levande till västkusten för vidare simtur mot Sargasso. Minimimåttet för fångst av ål på ostkusten är 70 cm.

Redan i dag får flera ålfiskare betalt av länsstyrelse, fiskeriverk eller kraftbolag för fångst av blankål och vidare transport ner till havet och därmed förbi turbiner.

Ålfonden i Skåne har skapats av yrkesfiskare som bekostar ålutsättningar för över 300 000 kronor årligen (inklusive EU-medel). Man betalar för utnyttjade redskap och restauranger lägger sedan på en slant på notan vid ålagillen för utsättningar.

Det handlar inte om att rädda antingen ålen eller ålfiskaren – det handlar om att rädda båda. Med ovanstående program skall vi kunna äta ål med gott samvete även i framtiden.

Ål på land. arkiv: ola nilsson/sydsvenskan