Barnahus – effektivt eller fördröjande?

Den åttaåriga flickan hittades död i sitt hem i Karlskrona. Anmälningar till polis och socialtjänst rapporteras ha blivit ohörda. Vi läser i pressen om det som inte får hända. Att personer i ett barns omgivning rapporterat att de är oroade över ett litet barn, men att anmälningarna inte nått fram eller blivit liggandes hos de lokala myndigheterna. Alltför länge. Till dess att det blev försent.

Anmälningar till socialtjänsten om oro över att barn far illa har ökat. Lagstiftningen har så sent som 2013 förstärkts till att uppmana ”var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden” (Socialtjänstlagen 14 kap 1 §). Yrkesverksamma som arbetar med barn och unga eller som arbetar inom hälsovård, socialtjänst och kriminalvård är skyldiga att anmäla.

Socialtjänsten och de socialsekreterare som först tar emot anmälan har ett stort ansvar i att bedöma angelägenhetsgraden i vad som kommer in; både kunna läsa mellan raderna och aktivt lyssna till vad som berättas.

Här krävs stor vaksamhet, gott omdöme och skicklighet hos enskilda medarbetare men också organisatoriska och arbetsmässiga förutsättningar.

I många av landets kommuner har man infört så kallade barnahus. Vid anmälan om misstanke om våld och/eller sexuella övergrepp mot barn samlas socialsekreterare, polis, åklagare, barnläkare och personal från barn- och ungdomspsykiatri (BUP). På barnahuset gör de sig redo att förhöra barnet och omedelbart agera för barnets skydd.

Hämtning av barn till barnahuset och förhöret föregås av att de samarbetande myndigheterna först träffas och planerar vad som behöver göras, när och hur.

Syftet är att säkra att det som barnet berättar också ska kunna användas för att åtala den misstänkte. Under förhöret bedömer socialsekreterare barnets skyddsbehov genom att observera och lyssna på barnet genom videolänk till det så kallade medhörningsrummet bredvid förhörsrummet. Barnahuset blir således både till för att bedöma barnets omedelbara behov av skydd och för att ge underlag för att gripa den misstänkte så att denne kan lagföras för brottet eller avföras från misstanke.

Händelsen i Karlskrona får oss att fundera på vad som händer om barnahus används vid en orosanmälan till socialtjänsten. Kan rutiner och den ordning som är uppbyggd för att samtidigt både genomföra åklagarens förundersökning och socialtjänstens utredning bli till hinder?

En undran inställer sig om inte det här leder till en byråkratisering som kan fördröja de samhälleliga ingripandena. Socialtjänstens interventioner får en straffrättslig prägel som i värsta fall kan leda till att personer i barns närhet tvekar och väntar med att anmäla sin oro över barnets situation. Eller är detta tvärtom, en förutsättning för att samhället verkligen ska kunna ingripa och skydda de mest utsatta barnen?