”Det läggs årligen ned oerhört mycket tid och energi på viltvårdsrelaterad verksamhet”

Debatt Artikeln publicerades
Jägarkåren ska ha mycket stor respekt för viltet, menar insändarskribenten.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Jägarkåren ska ha mycket stor respekt för viltet, menar insändarskribenten.

Replik på Maltessons debattartikel om jakt (13/10)

Det är olyckligt att läsa att man ser den svenska jakttraditionen som något vansinnesdödande där man in absurdum skjuter allt som rör sig för det egna nöjets skull. Det tyder på en okunskap i ämnet hos debattören. Det läggs årligen ned oerhört mycket tid och energi på viltvårdsrelaterad verksamhet för att vi ska ha en så ansvarstagande och etisk jakt som möjligt i Sverige.

Att djur känner smärta, är det nog ingen jägare som har ifrågasatt. Jägarkåren ska ha mycket stor respekt för viltet och jag som jägare har en skyldighet att se till att jag åsamkar djuret så lite lidande som möjligt. Ett vilt har inget konsekvenstänk och de är inte medvetna om att livet på denna jord en dag tar slut. Om de får leva i sitt naturliga tillstånd fram tills de fälls av en kula, är inte det skonsammare än att de svälter ihjäl på grund av hög ålder eller äts upp levande av rovdjur? Jag vill ställa detta i relation till köttindustrin, där djur föds upp en masse enkom för att producera kött till konsumenter, till skillnad från ett liv i frihet ute i skogen.

Viltolyckor är tyvärr, väldigt vanliga. Nationella Viltolycksrådet konstaterar att det sker en viltolycka var nionde minut. Statistik visar på en puckel i oktober som kan tolkas som en koppling till löshundsjaktens start, men de flesta viltolyckor sker när det är mörkt, vilket är oförenligt med löshundsjakt som pågår fram till solens nedgång. Med debattörens resonemang borde vi inte heller ha några viltolyckor under vår och sommar, och så är ju inte fallet. Viltet rör sig under gryning och skymning, under våra mörka årstider när dagarna är korta så är där alltså mycket aktivitet i skogen, samtidigt som där är trafik på våra vägar.

Stödutfodring nämns som ett sätt för jägare att kunna jaga mer, som de blodtörstiga monster vi är. Detta är missuppfattning. En sträng vinter innebär att mycket vilt svälter ihjäl, vilket föregås av svårt lidande. Det är förvånande att läsa att man i ena stund värnar om djurens smärta och lidande, men inte funderar över vad som sker om dessa insatser uteblir.

Varg och lo är några av de rovdjur som myndigheterna arbetar med att förvalta. Förslaget om att införa dem i hela landet "för att få en mer spännande natur" är oförståeligt. Dels för att det lidande som dessa orsakar sina byten, utan att gå in på detalj, är både långdraget och plågsamt. Ett jägarmässigt skott där viltet avlider omgående går inte att jämföra. Fler rovdjur skulle dessutom drastiskt öka skadegörelsen på tamdjur. Förslaget om tillfällig steriliseringen av vilt ser jag som ännu mer orimlig, med tanke på den handpåläggning det skulle innebära.

Det som fick mig att intressera mig för jakten var den naturupplevelse och kunskap om vår skog och mark som medföljde. Möjligheten att fälla ett djur är bara en liten del av det hela. Att få uppleva våra fantastiska svenska skogar, vår flora och fauna och någon gång ibland få ta del av det naturen erbjuder, det mest ekologiska kött man kan tänka sig.

Detta ska vi värna om, jägarmässigt.

Lisa Eliasson

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.