Hit men inte längre – LSS måste få kosta
Många personer med funktionsnedsättning har drabbats hårt av samhällets besparingar. Stora grupper svenskar lever bättre och bättre, delvis på bekostnad av dem som lever i mycket utsatta situationer. Hur hårt och hur djupt klarar vi av att trampa ner människor med funktionsnedsättningar innan vi kräver en förändring? Var går vår gräns? Och hur långt sträcker sig vår anpassningsförmåga?
Jag är övertygad om att det finns en bättre gräns kvar hos majoriteten av oss. Gränsen som säger Hit, men inte längre. Det här är värdigt, men inte det. Det här samhället är jag stolt över, men inte det.
Det är ökningen av antalet assistanstimmar och den totala kostnaden för LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som kritiseras. LSS berör tio olika områden som personlig assistans, avlösning i hemmet och boenden och kostar 75 miljarder per år.
Varför betraktas just den siffran som en ”för hög” kostnad? Vi har råd. Vi är ju inte precis fattiga i det här landet.
”Är vi verkligen beredda att acceptera att en del barn med svåra funktionsnedsättningar får så lite stöd att deras föräldrar riskerar att drabbas av egen sjukdom och ekonomisk utsatthet?”
Rätten till personlig assistans och andra rättigheter enligt LSS har tyvärr också utnyttjats av en del fuskande assistansbolag. Det har säkerligen satt sig som en negativ tagg i mångas medvetande. Men det innebär inte att vi kan låta vår misstänksamhet spilla över på utsatta människor.
Är vi verkligen beredda att acceptera att en del barn med svåra funktionsnedsättningar får så lite stöd att deras föräldrar riskerar att drabbas av egen sjukdom och ekonomisk utsatthet? Att utbildningsplatser för ungdomar efter gymnasiesärskolan är mycket få och fått kraftiga ekonomiska inskränkningar? Att medborgare i det här väldigt rika landet tvingas enbart överleva, inte leva? Man försämrar livskvaliteten för människor som redan lever med begränsningar som smärtor, att inte kunna ta sig fram överallt, tvingas ha hjälp med intim hygien av främmande människor, dålig ekonomi och mycket annat.
”Furuboda är en skola som är mångas enda väg till jobb och så självständigt liv som möjligt.”
Jag är rektor och verksamhetsansvarig på Furuboda folkhögskola, Sveriges största folkhögskola för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Liksom andra liknande skolor har Furuboda fått flera miljoner kronor mindre från staten under de senaste åren. Det har slagit mot skolans personliga assistenter, mot lärartätheten och mot antalet lärarassistenter. Och Furuboda är en skola som är mångas enda väg till jobb och så självständigt liv som möjligt.
Men nu ska bara fullt friska personer leva fullgoda liv i Sverige, i väldigt många kommuner får andra nöja sig med att få ”grundläggande behov” tillfredsställda.
Våra politiker behöver få veta att LSS måste få kosta. Och den rösten kan bara komma från oss medmänniskor.
Jenny Anderberg
rektor och verksamhetsledare för Furuboda folkhögskola
Jenny Anderberg har tidigare varit chef för Ensamkommandes förbund och Hassela Helpline. Sedan 2016 är hon rektor och verksamhetschef vid Furuboda folkhögskola söder om Kristianstad.
