Höjda pensioner bara en kortvarig glädje

Debatt

Inkomstklyftorna ökar oavsett regering. Ja, så var rubriken på en artikel i förra veckan och den fortsätter med att skillnaderna har aldrig varit större i modern tid.

Den enda fråga partiledarna är överens om är deras egna lönehöjningar, menar insändarskribenten.
Foto: Anders Wiklund/TT
Den enda fråga partiledarna är överens om är deras egna lönehöjningar, menar insändarskribenten.

Vi har begränsade resurser för att driva vår politik säger finansministern och det har jag full förståelse för, med denna hatstämning, som idag råder inom politiken mellan de olika partierna, där man till varje pris måste slå ner motståndarens förslag.

Som 30-talist vill jag, om jag bortser från ungdomsåren, påstå att denna hatstämning har aldrig varit större än nu. I ungdomsåren visste jag ingenting om politik, men med åren var jag under en tid engagerad i facket och jag måste nog påstå, att då var det inte någon större svårighet, att komma överens över partigränserna.

Jag följer med i partidebatterna och där finner jag endast en fråga, där samtliga partier är helt överens och det är en fråga som vi vanliga medborgare inte är inblandade i. Det gäller nämligen deras egna lönehöjningar och här har det gått bra att komma överens över partigränserna. Har jag kanske fel?

Vem i regeringen är det då som kan förstå fattigpensionärens situation. Ekonomiskt är de i en helt annan värld. Okej, pensionärerna har fått ett bidrag, men för fattigpensionären måste det till andra lösningar, som t.ex att slippa beskattas upp till ett visst belopp som möjliggör att de kan leva upp till att även de lever i välfärdssamhälle. Är det alltför mycket begärt?

Om man nu räknar med att problemet med fattigpensionärer endast gäller 30-talister, som ju så småningom försvinner naturligt, så blir vi nog besvikna. Med de nya ideerna om ”enkla arbeten till lägre löner”, får vi ju en ny kategori som så småningom kommer att bli de nya fattigpensionärerna. Här gäller det att kunna komma överens över partigränserna men med tanke på viljan till samarbete, hyser jag inget större hopp.

Men tillbaka till inkomstklyftorna. Detta går inte att lösa så länge alla kör efter principen bara jag får mitt och drygt det, så kan grannen gärna få sitt men knappt det.

Länge har det pågått en underlig trend i hela världen, där den rike blir rikare och den fattige fattigare och det gäller även i Sverige och här anser jag att en av bovarna är procent. Procent är en del av någonting och när detta någonting är den föregående lönen, så behöver man inte vara något mattesnille för att förstå att klyftorna har uppkommit.

Nu måste jag ändå tacka Magdalena för ett gott försök och en hel del pensionärer är nog nöjda med att de fick mer i börsen, men när priser och avgifter höjts, så blir det en kortvarig glädje, i alla fall för fattigpensionären.

Om jag får komma med ett förslag, så är det att göra en engångsinsats för att vi inte nu eller i framtiden skall behöva ha ett välfärdssamhälle, där inte alla kan vara med.

Försök med ett konstruktivt samarbete över partigränserna. När finanserna sedan räcker till, så kan man börja på nästa projekt.

Till sist undrar jag var de olika pensionärsföreningarna står i denna fråga. De har varit mycket tysta hitintills.

Torsten Lindell