Hur viktig anser politiken att franskan är?

Man brukar definiera gränsen mellan den politiska arenan (nämnden) och den professionella (pedagoger, rektorer, skolchefer, förvaltningschef) som ”vad-frågor” respektive ”hur-frågor”.

Politikens ansvar är att besluta om VAD som ska hända och utvecklas i kommunen – professionen ska svara på den politiska beställningen genom att tala om HUR detta ska göras.

Rimligen är en minskning av antalet språkval en vad-fråga som handlar om en framtida inrikting och ambitionsnivå för moderna språk på grundskolan; det får långsiktiga konsekvenser och påverkar bilden av Kristianstad som skolstad. Frågan har en tydlig politisk laddning!

Då är det illa att majoriteten inte styr och tar sitt politiska ansvar utan låter beslutsrätten landa hos mellanchefer som – helt korrekt - hanterar det som ett vanligt ”skära-ner-på-utgifterna-uppdrag”. För det är väl den politiska beställningen?

Ulrika Tollgren skriver vidare att ”Beslutet har alltså inte fattats av nämnden utan är en följd av förändringar i statliga styrdokument.”

Att beslutet inte har fattats av nämnden är dessvärre korrekt, men att det skulle vara en följd av att eleverna nu ska göra språkvalet inför årskurs 6 i stället för årskurs 7 har egentligen inget med saken att göra. Den enda skillnaden är att organiseringen av språkundervisningen måste se annorlunda ut. Och nya lösningar kan naturligtvis kosta pengar.

Ulrika Tollgren fortsätter: ”samtliga språk måste ges likvärdigt på alla våra 13 högstadieskolor. Det går alltså inte att starta en franskgrupp på en skola, men inte på en annan så länge det finns någon elev som valt ämnet.”

Detta är en total missuppfattning av skollag och skolförordning!

Så här är det: (Se gärna skolförordeningens 9 kapitel 5§.)

Huvudmannen/=KOMMUNEN, ska erbjuda två av språken franska, tyska, spanska om minst 5 elever I KOMMUNEN väljer språket. Ordet ”skola” nämns inte. Hur eleverna med ett visst språkval råkar fördela sig på olika skolor blir relevant först när rektorer och skolchefer ska organisera och samordna språkundervisningen I KOMMUNEN.

Att samla elever med samma språkval – så man kan bilda rimligt stora undervisningsgrupper – vissa tider i veckan på vissa skolor för språkundervisning är en lösning. Det finns andra.

Men transporter kostar pengar och att samordna språkundervisningen mellan skolorna är förstås en extra börda för skolledarna.

Så då återstår frågan: Hur viktigt tycker POLITIKEN att franskans ”vara eller inte vara” egentligen är?

Hans Olsson