Omänskligt att utvisa barn och ungdomar
Runt om i Sverige är vi därför idag väldigt många som de senaste åren på olika sätt har följt dessa unga människor som är på flykt utan sina familjer. Vi trodde självklart att de skulle få stanna. Vi hade ju fått höra de mest fasansfulla berättelser om krig, dödade familjemedlemmar, hämnd, hot, våld, förtryck, talibaner, milis och sexuella övergrepp. Högst giltiga asylskäl, men det visade sig inte räcka.
Vi välkomnade dem 2015, men prövningarna hos Migrationsverket drog ut på tiden. Den nya tillfälliga lagen kom 2016 och allt förändrades. Samtliga riksdagspartier var trots de ändrade och hårdare tongångarna eniga om att minderåriga skulle undantas den nya lagen, men med orimligt långa handläggningstider och de mycket kritiserade åldersbedömningarna var det väldigt få som fick beslut före 18-årsdagen. De allra flesta fick avslag. En del har nu fått tillfälliga uppehållstillstånd tack vare gymnasielagen, men många andra lever med ständig oro, för trots att det har gått fyra år så fortsätter tvångsdeportationerna.
De har rotat sig hör, lärt sig svenska, skaffat sig grundskolebetyg, börjat gymnasium, extrajobbar, knutit band till vänner och kanske framförallt; de har blivit en del av Sverige där det är tillåtet att tro på det du väljer själv och bli kär i den du vill. Ett liv som är mycket långt borta från det de lämnande i sina hemländer.
Vi är tiotusentals engagerade som inte står ut och vädjar till politikerna att de ska visa humanitet och låta dessa ungdomar få en framtid i Sverige. Vi står kvar.
Kajsa Aronsson
Frivilligt familjehem
