Boken om Kim Wall: Mänskligt ljus ska få mörkret att vika

Norska Verdens gang, danska Politikken och brittiska Sunday Times har alla sökt sig till det lilla fiskeläget Gislövs läge de senaste dagarna, och det samma gäller inhemska tidningsdrakar som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. ”Skavlan” och ”Nyhetsmorgon” ringer. Det så kallade ubåtsfallet i augusti 2017 har väckt intresse över hela världen, och inte lämnat någon oberörd.

I Gislövs strandmark var Kim Wall den unga tjejen med det bångstyriga, rödbruna håret som var nyfiken på den stora världen. För den stora världen var hon en ung, lovande journalist som skaffat sig dubbla examina från London och New York och som lade ner hårt jobb på att hitta och berätta historier utanför allfarvägarna - frågvist och med socialt patos och sinne för det udda som starka drivkrafter.

Med karriären bara precis ute ur startblocket stod Kim Wall i begrepp att flytta till Kina, det nya händelsernas centrum, med sin nye danske pojkvän.

Hela den drömmen sprack natten till den 10 augusti, då pojkvännen rapporterade henne saknad. Efter en ubåtsfärd i Öresund med en excentrisk dansk uppfinnare vars dröm var att skjuta upp raketer – och sig själv – i rymden. En av många spännande ”stories” Kim ville berätta; crowdfunding, underdog-perspektiv och högtflygande drömmar. Tillfället uppenbarade sig, Kim grep det i flykten och gav sig av. Ensam.

De följande dagarna går i ett mardrömstöcken för Kims föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. De slits mellan hopp och förtvivlan på ett sätt som är svårt att föreställa sig för den som inte har barn som valt ett riskabelt yrke och världen som arbetsfält. Polisen söker efter den försvunna passageraren och försöker få sanningen ur den danske uppfinnaren, som snabbt tagits i förvar.

Ett sätt att bearbeta, att hålla de värsta tankarna borta och över huvud taget behålla lugnet och förståndet, blir för både Ingrid och Joachim att föra dagbok. Från början. Över allt som händer, sägs och görs. Kanske en yrkesskada för ett par gamla journalister, konstaterar de själva. Men det hjälper.

– En stor del av boken har kommit fram nattetid, när mardrömmarna gjort att jag vaknat och inte kunnat sova. I stället för att ligga kvar och försöka slåss med de här demonerna så har jag gått upp och satt mig för att skriva, berättar Ingrid Wall.

Hon sitter i villan vid Gislövs strandmark, familjen Walls hem sedan över 30 år. Bilder på väggarna, och konst skapad och skickad av människor som berörts av fallet, minner om dottern och det glada, hoppfulla liv hon levde. Över en soffhörna lyser texten ”Atom” i neon, en artefakt som dottern skaffade hem efter resan till en radiakläckande betongdom i Bikiniatollen. En reportageresa som Kim Wall och hennes kamrater prisades för.

Medan polisjakten pågår är även familjen Wall hett villebråd. Media jagar dem och vill ha uttalanden om allt; om dottern, sökandet, rättsprocessen. De nekar konsekvent.

– Många, många hörde också av sig och ville skriva den ”sanna” berättelsen om Kim, berättar Ingrid. Men vi har varit med för länge i den här branschen för att bara låta någon annan göra det.

– Det var så vi började att över huvud taget diskutera idén om en bok, säger Joachim. Ska nån jäkel skriva "vår” bok så är det vi. Ingen annan har insikten att göra det.

Det faktum att båda två är gamla journalister – Ingrid Wall är dessutom Trelleborgs kommuns kommunikationschef – ger dem ett grepp om situationen som är ovanligt för anhöriga när drevet går.

– Vi visste ju hur media skulle agera, säger Joachim. Jag har jobbat med mordfall ett par gånger i mitt liv, jag vet hur det går till i branschen.

Därför blir det – innan hoppet förtvinat – bara en kommuniké från familjen där de ber om allmänhetens hjälp. Och så småningom uttalanden om den minnesfond som skapas i Kim Walls namn.

Mordfallets råa, brutala inslag gör dock inte saken enklare att hantera, ens för de mediavana föräldrarna. Under en makalös sökinsats, som sträcker sig över 111 dagar och tar hjälp av svenska, specialtränade likhundar, hittas kroppsdel efter kroppsdel i sundets kalla vatten. De är tydligt sänkta för att aldrig någonsin komma till ytan. Men den danska polisen hittar alltihop.

Det är minst sagt besvärande för mördaren, eftersom kroppen saknar de skador som den borde ha haft om hans förklaring – att Kim Wall dött i en olyckshändelse då den tunga luckan till ubåten slagit igen – hade varit riktig.

– Fram tills dess att man hittade torson och gjorde en dna-bestämning byggde det på hopp. Men där tappade vi den sista gnistan, berättar Joachim.

– Jag slutar tänka när hon går ner i ubåten, säger Ingrid. Jag vet inte vad som händer där nere och vill inte veta det heller. Jag tror inte att jag vill ta in det. Madsen har aldrig berättat vad som hände. och även om han gjorde det, hur skulle vi kunna lita på det? Han har redan ljugit så mycket.

Mördaren Peter Madsen nämns så klart vid namn i boken. Men så lite som möjligt.

– Helst hade jag velat att vi konsekvent bara beskrev honom som ”mördaren”, säger Joachim, äcklad av det kändisskap som uppstått kring Madsens illdåd.

– Vi har den filosofin att han ska glömmas bort, inflikar Ingrid. han har redan fått så mycket uppmärksamhet, redan tagit så mycket från oss. Han har inte någon plats i vårt liv längre. Lås in honom, släng bort nyckeln och glöm bort honom.

– Om tio år hoppas vi att ingen ska känna igen hans namn. Däremot ska folk komma ihåg Kim. Inte som brottsoffer utan som den hon var innan hon klev ombord på ubåten. Det hon åstadkom under sitt korta liv.

Känner ni att ni kommit en bit på väg i den kampen?

– Vi fortsätter, säger Joachim Wall. Vi har tagit ut en riktning som vi fått tydlig uppskattning för. Fonden har fått in väldigt mycket pengar. Idén vi hade har accepterats av över 3 000 människor som har betalat in små eller stora summor. Den responsen är fantastisk, och vi är ytterst tacksamma för den. Det möjliggör att Kims stipendium kommer att kunna delas ut en gång om året så långt fram så att vi två inte är med längre.

Lika glada och rörda är de över responsen på Kim Walloppet, som några löparentusiaster drar igång. På stigar längs samma strandmarker som Kim ofta själv sprungit. Tanken att hålla loppet just den tionde augusti, årsdagen av Kims försvinnande, kan tyckas märklig. Men familjen Wall tycker att idén är perfekt. Och här spelar deras medievana in.

– När det är ”ettårsjubileum” eller tioårsjubileum plockar media fram allt det svarta igen. Vi ville inte det, säger Ingrid Wall, som också blev inbjuden att sommarprata i radion just den här dagen.

– Loppet var fantastiskt, det kom massor av folk och vi hade vädret med oss. När vi gick och la oss den kvällen mådde vi bra. Det kunde ha varit en riktig skitdag. Men det blev det inte. Det blev en hyllning till livet.

För familjen Wall blir det som ett mantra att ”se ljuset och livet, inte mörkret och döden”, och ”hitta ljuspunkterna även i det svartaste svarta”. Det visar sig att det går att hitta sådana.

– Vi har fått otroligt många bevis på hur fantastiska människor är, berättar Ingrid. Folk har kommit med mat och blommor kort och brev till oss, erbjudit sig att gå ut med hunden eller laga mat. ”Vi vill inte störa er men det står kvällsmat på trappan”.

Paret har också fått ett par kondoleansböcker, dels den öppna boken som fanns på Trelleborgs församlingshem under ett par månader, och en från Kims vänner i England.

– Kondoleansboken från Trelleborg har hundratals människor skrivit i, noterar Ingrid tacksamt. Och den är ju inget man läser från pärm till pärm, men vi läser i den lite då och då. När det känns svårt.

Av alla spontana möten minns Joachim Wall speciellt ett, från Kastrups flygplats samma morgon han och Ingrid skulle flyga till New York för att dela ut ett av flera pris som instiftats i Kim Walls namn. Detta av Washington Post.

– När jag går igenom säkerhetskontrollen piper det, eftersom jag har min opererade höft i titan, berättar han. Då får man gå fram och bli kollad, och när jag är färdig med det och ska ta min låda på bandet med datorn och jackan, så är där en kvinnlig tjänsteman som spänner blicken i mig och säger ”du där, stanna där”.

– Vad fasen är det nu, tänker jag. Men då kommer hon ut via en port och säger att hon känt igen mig från tv, och ”jeg vil kun knuse dig”. Så kramar hon om mig och säger ”du ska veta att hela danska folket är på er sida”. Det var starkt. Fantastiskt att en människa som har tjänsteposition kan släppa det och bli medmänniska istället.

Samarbetet med den danska polisen tar mycket plats i boken. Ingrid och Joachim Wall sparar inte på berömmet. Jens Møller Jensen, chef för ”personfarlig kriminalitet”, griper sig an arbetet inte bara seriöst utan i nära, personlig kontakt med familjen Wall.

– Jens har i förtroende först berättat för oss vad han tänkte berätta på presskonferensen, berättar Joachim. Han har alltid varit schysst och jagat oss för att vi ska få veta först. En gång stod han ute med hela världspressen väntande i en kvart, tjugo minuter för att han inte kunde få fatt på oss. Vi brukar alltid koppla om telefonen hemma när vi går ut, men det hade vi glömt när vi tog en runda med hunden.

Att polis, militär och frivilligsökare aldrig gav upp i sitt sökande är paret också oerhört tacksamma för.

– Madsen var ju på väg att begå det perfekta brottet, säger Ingrid Wall. Om inte Kims pojkvän Ole hade lyckats övertyga myndigheterna att redan på natten när hon försvann starta ett sökande... Tänk dig själv att någon ringer vid två på natten och säger ”min flickvän är försvunnen på en ubåt”. Men de drog igång sökandet.

– Det första Madsen ser när han dyker upp igen är en räddningshelikopter. Men ponera att det inte hade varit en räddningsaktion på gång. Och han lyckats med sitt jobb att få kroppsdelarna att inte dyka upp. Då hade han tuffat tillbaka till Refshaleön, förtöjt och duschat. Och vi hade aldrig fått veta vad som hänt Kim.

Det faktum att Kim Wall var journalist gav många i branschen en tankeställare. Dels pekade det på yrkets risker. Dels insåg många att det lika gärna kunde ha varit de som åkte ut på uppdraget.

– Jag hade gjort samma sak, jag hade åkt med i ubåten, medger Ingrid Wall. Under alla år jag jobbat som journalist har jag aldrig känt någon oro att vara ensam med en man någonstans. Varför i all världen skulle jag vara det?

– Kim var inte naiv, hon var säkerhetsmedveten, fortsätter hon. Vi hade till och med tränat in kodord som skulle användas om hon blev kidnappad. Vi tyckte det verkade lite onödigt, men givetvis gjorde vi det.

Trots pressen från media känner paret Wall att de flesta inslag i rapporteringen varit okej. Övertrampen är få.

– En löpsedel vi reagerade starkt mot var en i Malmö utkommande kvällstidning som skrev att det var så förfärligt synd om Madsen; hans fru hade lämnat honom och han fick inte ta emot besök. Det tyckte vi var kränkande. Inte en tanke på hur vi skulle reagera. Det är dålig journalistik i mina ögon, säger Ingrid Wall.

Före den 10 augusti 2017 – bokens vattendelare – såg framtiden ljus ut. Kim lade planer som vanligt och förberedde flytten till Kina.

– Den sista sommaren var hon väldigt nöjd och glad, berättar Ingrid. Dels för att hon och Ole var lyckliga tillsammans, men också för att hon kände att hon hade börjat bli ett namn. Redaktörerna ringde tillbaka, hon hade flera jobb sålda redan.

– Så händer detta. Så satans grymt, säger Joachim.

– Om hon hade råkat ut för en trafikolycka hade vår sorg så klart inte varit mindre, säger Ingrid. Men det hade varit lättare att förstå. Det som hände är så obegripligt. Hur man kan vara så ond, och bete sig så mot en annan människa. Det är så vedervärdigt så man kan inte ens nu tänka tanken.

Varför valde ni titeln ”När orden tar slut” till boken?

– Dels för att Kims ord tagit slut, hon kommer aldrig mer att skriva någonting, säger Ingrid. Och dels för det som har mött oss så många gånger under den här tiden. Att folk kommer fram till oss och säger ”vi vet inte vad vi ska säga”. Det vet inte vi heller. Orden har tagit slut.

– Men jag tror det viktigaste inte är vad man säger, utan bara att man gör något, fortsätter hon. Ger den där kramen eller klappen på axeln. Eller skriver några rader på ett kort. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Bara det att man vet att man inte är ensam, det är värt mycket.

Kim Wall brukade göra v-tecknet, det gamla ”victory”-tecken som Winston Churchill använde och som hippiegenerationen sedan anammade. En signal för optimism och kampvilja.

– Jag försöker få folk att göra v-tecknet när de möter oss, säger Joachim Wall. Det är ett sätt att kommunicera. Tvärs över gatan om inte annat. Då vet vi, och vi svarar.