Ettan B

Kristianstads konsthall: Christian Partos

Ettan B
Christian Partos: "Irrbloss" (2014)
Foto:
Christian Partos: "Hjärta" (2007)
Foto:
Christian Partos: "M.O.M" (2003)
Foto:
Christian Partos: "M.O.M" (2003)
Foto:
Christian Partos: "M.O.M" (2003)
Foto:

Konstnär Christian Partos är den andre av Rådhusets konstnärer som ägnas en egen utställning på Kristianstads konsthall. Konstskribenten Carolina Söderholm finner flera höjdpunkter, där innehåll och teknik väger lika tungt, men hade gärna sett en än bredare presentation.

Christian Partos

”Irrbloss”. Visas på Kristianstads konsthall, till 22/3

Artikeln publicerades 31 januari 2015.

I folktron berättas om olyckliga själar som gått ner sig i mossen, och sedan återvänt för att leda vilsegångna vandrare i säkerhet eller fördärv. De kallas irrbloss. En mer vetenskaplig förklaring är att de irrande ljusen i mörkret består av gas som tränger upp ur sumpmarken och självantänder. När Christian Partos nu låter flimrande ljuspunkter söka sig upp från våtmarkerna, för att sprida sig längs Kristianstads gator och torg, är tolkningen fri. Resultatet är i vart fall höljt i viss mystik.

Då det nya regionhuset vid Stora Torg invigdes i fjol, var Christian Partos tredimensionella kartor över det skånska landskapet på plats längs sessionssalens yttre väggar. ”Utsikt” kallade han kort och gott den enorma utsmyckningen, väl värd ett besök. Men på Kristianstads konsthall är presentationen av stadens kartbild mer laddad. Halvdagern sänker sig över plywoodmodellen som breder ut sig på golvet, medan skuggorna oroligt rör sig i det flackande ljusets spår. ”Irrbloss” är titeln, både på stadsreliefen och utställningen. Och nog är den rätt väl vald, med tanke på hur rörelse och ljus – liksom en dragning mot det oförutsägbara – präglar många av de konstverk han visar.

Under en glaskupa pumpar ett hjärta så att blodet skvätter. Metodiskt arbetar kroppens motor, i ett till synes oändligt kretslopp. Fast det rosa hjärtat i silikon försörjer enbart sig själv med blod. Skulpturen hör inte till Christian Partos mest kända verk, men är ändå typisk för hans arbete. Här finns rörelsen, mekaniken och så konstens liksom existensens eviga frågor. Om det nu är möjligt att koka ner liv och död till ett naket, pulserande hjärta?

Framlagt på det viset ligger den slitna klichén nära. Men det fina med Partos konst är att han inte är rädd för att ta sig an de stora perspektiven. Sakligt, humoristiskt och gärna med en oväntad vändning. Det kan vara en dödskalle som skurits ut ur sidorna av ett par böcker, sammanhållna med en skruvtving. Kraniet som ett av konsthistoriens mest klassiska vanitas-motiv, med sin dystra påminnelse om livets förgänglighet. Det spelar ingen roll att det är ur tre respektingivande luntor om Abraham Lincoln som liemannen tränger sig fram. Den amerikanska presidenten må tillhöra historiens oförglömliga, död är han likväl.

Fast ibland är konstnären närmast lättsinnig. Som när han placerar begagnade glödlampor på golvet, mellan två ljuskällor. Tittar man noga möts man av en leende smiley i form av ljusstrimmor som reflekteras i glaset på varje, för alltid släckt, glödlampa.

Det är underfundigt, fast utan den tyngd hans verk får de gånger när innehållet fängslar lika starkt som tekniken. Dit hör porträttet av hans döda mor, som framträder ur en spegelmosaik. Tusentals små spegelbitar har vinklats på olika sätt för att fånga ljuset, vilket gör att hon endast är synlig för den som står på rätt plats och avstånd. En mångbottnad parallell till minnets och glömskans mekanismer, med dov personlig klang.

Sedan tidigt 1990-tal har Christian Partos konstruerat skulpturer som rör sig, där han lekfullt experimenterar med teknologi och material från tårdränkta tv-skärmar och datoriserade styrsystem till lysande LED-teknik. Ofta laborerar han i ett gränssnitt där olika världar förbinds; människa och maskin, det organiska och artificiella. Som i hans gestaltning av Triangelns station i Malmö, ”Spårsken”, där mångfärgade lysdioder oberäkneligt tycks pila likt kvicka insekter längs betongväggens skarvar. Så är det också utvecklat i samarbete med en entomolog, insektsforskare.

Hans arbete har visat lämpa sig väl för offentliga miljöer, då de både lyckas väcka intresset och behålla det under återkommande möten. Med tanke på hur väl han lyckas där, var mina förväntningar inför utställningen stora.

Det är heller inget fel på de enskilda verk som visas – bland höjdpunkterna finns den fenomenala installationen ”E.L.O.”, 36 glödlampor i en rytmiskt raffinerad koreografi. Men för en bredare bild av hans mångsidiga konstnärskap, kunde helheten gärna varit snäppet mera fyllig.