Thom Lundberg: Thom Lundberg: ”Vi är inte barn längre. Vi kan inte låta nostalgin styra oss. Vi behöver alla ta ansvar och göra ett vuxet val”
För drygt sjuttio år sedan skrev den engelska poeten W. H. Auden långdikten ”The Age of Anxiety”. På svenska borde den heta ”Ångestens tidsålder”, eller ”Generation Ångest”. Det är ett dialogbaserat poem om fyra personer som träffas på en bar i New York under andra världskriget. Inget särskilt händer. De dricker sig fulla, går till en lägenhet, fortsätter dricka, somnar. En ganska trist historia, egentligen.
Auden ville med verket undersöka människans jakt på mening och identitet i en tidsålder präglad av krig och industrialisering. Vilka är ”vi” i ett samhälle som drabbats av extrema förändringar?
En av huvudpersonerna blickar framåt: "Odourless ages, an ordered world / Of planned pleasures and passport-control, / Sentry-go sedatives, soft drinks and / Managed money, a moral planet / Tamed by terror…"
Raderna verkar nästan vara skrivna för vår egen tid. Kanske är det därför som den tonsatta versionen av dikten nu framförs på Luzernerfestivalen i Schweiz? Temat för årets klassiska festival är ”Summer of Childhood”. Och det är Sir Simon Rattle som dirigerar 100-årsjubilerande Leonard Bernsteins andra symfoni, som bär samma namn som dikten. Därefter framförs Maurice Ravels ”Gåsmors sagor” - ett verk ur vilket kompositören ville frammana, återuppväcka, barndomens poesi.
Jag står i biljettkassan till Luzernerfestivalen och funderar på hur dessa två skilda känslolägen hänger samman. Den nostalgiska längtan efter en barndom, en dåtid, som är förbi. Och ängslan över en framtid som ter sig allt mer dyster.
När vi växer upp sker allting för första gången. Efter uppväxten måste vi ha lärt oss och anpassat oss till samhällets konventioner. Detta kan sägas skildras i Arthur C. Clarkes roman ”Childhood's End” (på svenska ”Mot nya världar”). Där intas jorden med fredliga medel av ”The Overlords”. Mänskligheten går in i en guldålder, en utopisk era inleds. Dessa ”The Overlords” tjänar ”The Overmind”, ett väsen som är befriat från den materiella existensens begränsningar. I slutet av boken blir den sista generationen av jordens barn ett med detta väsen. Därefter sprängs vår planet.
Barndomens definitiva slut, alltså. Och bilden av vuxenblivandet som att ingå och inordna sig i något större.
Längtan tillbaka till barndomen och ungdomen har alltid sysselsatt konstnärer. I Evelyn Waughs roman ”En förlorad värld” står Charles Ryder mitt under brinnande krig utanför egendomen Brideshead. Han drabbas av nostalgi när han tänker tillbaka på sin tid på slottet tillsammans med vännen Sebastian. Kontrasten mellan de ansvarslösa, gränslösa och enkla ungdomsåren å ena sidan, och det vuxna livets krigsår å andra, kunde inte vara tydligare.
Jag förstår att man längtar tillbaka. Jag tänker själv på den första kyssen, trimmade mopeder, att stoppa in skjortan som åkt ur byxorna på skoldansen, de långa sommarloven, sena kvällar när man sprang runt i kvarteret på jakt efter nya äventyr, stryktipset på regniga lördagseftermiddagar, två nötcreme och en moviebox. Listan över romantiserade minnen från uppväxten kan göras lång.
Livet med sina obegränsade möjligheter låg öppet framför en. Inget var bestämt. Och just därför fanns inga krav och inget ansvar. Man kunde låta lusten styra helt. Runt en fanns en hel serviceorganisation som tog hand om allt jobbigt, såsom att laga mat, betala räkningar, hålla reda på datum.
Sedan växer vi upp. Och något händer i brytpunkten mellan ungdomen och vuxenlivet. Saker tappas. En positiv förväntan på livet byts ut mot en negativ, eller åtminstone ljummen. Vi påtvingas vardagen, ansvaret, försörjningsplikten, bördorna. Vi ryggar under de dövande rutinerna. Vi knäar av det dödande arbetet. Pengaproblemen och äktenskapsgrollet kommer som brev på posten. All annan post verkar försvinna i ett vakuum. Barnen blir plötsligt för stora för att krama en. Bilen behöver besiktigas. Bilen går inte igenom besiktningen. Ens kläder är plötsligt för små. Håret kryper bakåt på hjässan. Och åren går.
Sedan kommer någon förståsigpåare och säger att det är precis detta som är att vara vuxen. Att ta itu med problemen, bära bördorna, möta ansvaret.
Klart som tusan vi blir bittra. För vi hatar när de säger så, trots att vi vet att det stämmer. Vi vet att vi måste välja att vara vuxna. För barndomen får vi aldrig tillbaka. Så vi måste knyta handen i fickan och andas när vi drabbas av den nostalgiska känslan av att det var ”så mycket enklare och bättre förr”. Vi måste gå omkring med en klump i magen och längta tillbaka till den tid då man ännu var ung i lära, då man ännu lärde sig livet. Då när vi uppmuntrades att testa oss fram. Då när vi kunde göra fel utan att det fick allvarliga konsekvenser.
Ingen är ensam i en sådan längtan.
Men barndomen är över. Nu kan fel val leda till katastrofer. Nu gäller det att inte drabbas av den där irrationella längtan efter en tid som aldrig kommer åter. Vi är inte barn längre. Vi kan inte låta nostalgin styra oss. På söndag behöver vi alla ta ansvar och göra ett vuxet val.
