Jesús Alcalá: ”Frostenson offrades för att skydda Akademiens varumärke”

Jag har skrivit till alla akademiledamöter och ställt frågorna:

* Har jag fel om jag påstår att underlåtenheten att kalla Katarina Frostenson till sammankomsterna är ett brott mot principen om lika behandling i Akademiens stadgar?

* Har jag fel om jag påstår att en sådan underlåtenhet är stadgevidrig eftersom stadgeenliga beslut förutsätter att samtliga ledamöter kallas till sammankomsterna? Om jag har fel - på vilket sätt tolkar jag stadgarna fel?

Svaret jag fått - från Anders Olsson, t.f ständiga sekreterare, är: ”De frågor du ställer rör Akademiens inre angelägenheter och jag kan därför inte besvara dem.”

Jag är övertygad om att samtliga akademiledamöter vet mycket väl att det är ett stadgebrott att kräva att en ledamot inte kallas till sammankomsterna.

Hur blev det så här? Historien som tog sin början i november förra året är omfattande skildrad. Så, låt oss först blicka bakåt.

Den 21 november 2017 publicerar Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter, en artikel där arton kvinnor anklagar en man - i artikeln kallad Kulturprofilen - för sexuella trakasserier och sexövergrepp. Kanske är det en tillfällighet att kvinnorna som träder fram är arton till antalet; ändå är det pikant att antalet sammanfaller med antalet ledamöter i Svenska Akademien.

Den utpekade mannen är gift med poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson. Hans namn är Jean Claude Arnault. Arnault driver Forum – nutidsplats för kultur, en välrenommerad kulturklubb i Stockholm och välbesökt av såväl kulturutövare som en kulturintresserad allmänhet. Akademiledamöter har ofta synts där.

Redan samma dag som artikeln publiceras beställer Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius en advokatutredning. Advokaterna ska utreda Akademiens ”samröre” med Arnault. Har han, som sägs i artikeln i Dagens Nyheter, påverkat Akademiens utdelning av priser och stipendier?

Dagen efter träffar Danius advokaterna och tillsammans resonerar de kring hur ”pass tillförlitliga uppgifterna i Dagens Nyheter” är. Advokaterna delar Sara Danius uppfattning att uppgifterna, då de är så samstämmiga, måste bedömas som trovärdiga.

Någon timme efter samtalet med advokaterna skickar Danius iväg två mejl. Det ena adresseras till samtliga akademiledamöter utom Katarina Frostenson. Det andra går till Katarina Frostenson. I mejlet till Frostenson skriver Danius att Frostenson vid kommande sammanträden inte får vara närvarande då Dagens Nyheters artikel diskuteras. Hon tillägger: ”När jag träffade advokaterna i dag diskuterade jag bland annat vårt prisarbete. Eftersom det förekommer uppgifter i artikeln om oegentligheter när det gäller priser, stipendier och förmåner, menar advokaterna att du inte bör delta i något prisarbete alls tills vidare. Också jag menar att du bör avstå från sådana uppgifter för närvarande. Jag beklagar det djupt. Du är ovärderlig.” (mejl 22 november 2017)

I mejlet som gått till samtliga övriga ledamöter påpekas att ”några saker kan vara bra att hålla i minnet” när Akademien nu kommer att dryfta vad som ska göras med anledning av Dagens Nyheters artikel: ”(1) Kan man utgå från att uppgifterna är sanna? Jag själv har ingen orsak att betvivla sanningshalten. Vi har fått ta del av inte en eller två berättelser utan arton. Det rör sig om samstämmiga vittnesmål. Som advokaterna framhöll [i samtalet med Danius]: att det rör sig om så många som arton och att samstämmigheten är så stor, gör att vi i bevisvärderingshänseende står på stadig mark. Lägg till detta stödbevisning i form av dagböcker, e-post och vittnen. (2) Kan man döma någon ohörd? Det är en sund rättsprincip. Men som advokaterna påpekade: det är en fråga för en domstol, inte för oss. För vår del gäller nu att skydda Svenska Akademien. Vi har att göra med en person som är direkt olämplig för vårt vidkommande och bör därför klippa banden.” (mejl 22 november 2017)

Ytterligare en dag senare går Akademiens ständiga sekreterare ut med ett pressmeddelande: ”All kontakt” med Arnault avbryts ”med omedelbar verkan”. Allt ekonomiskt stöd till Forum upphör. Skälen till beslutet är två: dels ”Dagens Nyheters granskning”, dels att det ”under sammanträdet [hållet bara någon timme innan pressmeddelandet gick ut] framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademins kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande”.

Strax utestängs Katarina Frostenson från Akademiens interna mejllista. Hon tillåts inte längre delta i Akademiens diskussioner.

Men det pressmeddelande som offentliggjorts är inte det pressmeddelande som ledamöterna diskuterat och kommit överens om. Under sammanträdet hade inte alls kommit fram att Arnault skulle ha utsatt bland annat ”ledamöter, ledamöters hustrur, ledamöters döttrar” för ”oönskad intimitet och opassande behandling”. Det påståendet har självsvåldigt lagts till av ständiga sekreteraren och två andra ledamöter. De tre kallar sig Framtidsgruppen. Inte heller utestängningen av Frostenson från de interna diskussionerna är Akademiens gemensamma beslut, den är beordrad av Ständiga sekreteraren.

Tilltaget kritiseras senare hårt i ett internt dokument rörande läget i Akademien: ”Bristande förankring av beslut i Akademien. /.../ Pressmeddelandet den 23 november 2017 spred felaktiga uppgifter om sexuella trakasserier i Akademien… Sekreteraren har på eget bevåg utestängt Katarina Frostenson från vår gemensamma epostlista och hon har därmed hållits utanför Akademiens diskussioner…”.

När advokatutredningen beställdes och när pressmeddelandet kablades ut, när all kontakt med Arnault bröts och när Katarina Frostenson utestängdes och när trovärdigheten av uppgifterna i Dagens Nyheters artikel värderades - ja, då var Arnault inte misstänkt för något brott, han var inte polisanmäld och inte hörd. Bedömningar och beslut byggde uteslutande på tidningsartikeln.

I artikeln radas upp citat ur intervjuerna med de arton kvinnorna. Citaten är korta men fyllda med beskrivningar av sexuella övergrepp. Inga andra röster än de anklagande kvinnornas hörs. Fjorton av de arton kvinnorna är anonyma. Tidsuppgifterna om trakasserierna och övergreppen är - med tre undantag - svävande och omöjliga att ringa in. ”Vad de arton kvinnorna berättar om ska ha skett mellan år 1996 och hösten 2017 men människor som verkat länge i kulturvärlden... menar att liknande händelser ska ha inträffat sedan början av 1980-talet”.

Akademien bereder aldrig Jean Claude Arnault tillfälle att ge sin bild av anklagelserna. Han ber att få göra det, men får inte. Inte heller Katarina Frostenson får. När Frostenson i samtal och brevväxling med mig nu för första gången kommenterar händelseförloppet berättar hon: ”Jean Claude och jag bad om att få komma före Akademiens sammanträde den 23 november. Vi ville ge våra bilder av historierna och anklagelserna, men det förnekades oss. Jag fick beskedet att jag skulle få lämna rummet när historien diskuterades av Akademien på mötet den 23 november. Jag gick inte på det sammanträdet”.

Avstängningen av Katarina Frostenson från den interna e-postkommunikationen förblir under ganska lång tid oupptäckt. Så småningom – och då flera ledamöter har, om än informellt, lämnat Akademien – blir Frostensons avstängning emellertid uppmärksammad och dokumenterad i en lägesrapport: ”Ändring av e-postlistan. Sekreteraren har på eget bevåg utestängt Katarina Frostenson från vår gemensamma epostlista och hon har därmed hållits utanför Akademiens diskussioner”.

Det är svårt att tolka avstängningen på annat sätt än som ett slags påföljd för ”brottet” att vara gift med Jean Claude Arnault. Frågan är också om inte intrånget i Frostensons ställning som akademiledamot strider mot Akademiens stadgar.

Det är över huvud taget svårt att förstå varför man i expressfart fattar så många och så ingripande beslut på grundval av vad som står i en tidningsartikel. Jag frågar Sara Danius och får svaret att hon ”inte kommer att ta emot förfrågningar över huvud taget förrän efter den 25 augusti” (mejl 29 juni 2018). Hon ber mig ha förståelse. Det har jag.

Jag väntar till den 26 augusti. Men nu svarar inte Danius. Jag påminner henne att hon lovat att svara och ber henne enträget att göra det men hon håller inte sitt löfte.

En rad frågor förblir således obesvarade, bland annat dessa:

"Hur tänkte Du när Du uteslöt Frostenson från allt prisarbete enbart på grundval av vad Du tyckte Dig kunna läsa mellan raderna i en tidningsartikel? Hur bar ni - Du och advokaterna - er åt för att bevisvärdera uppgifter enbart på grundval av vad som står i en tidning? När fjorton av de arton kvinnorna är anonyma och inga andra röster än de anklagande kommer fram? All bevisvärdering av den här typen av uppgifter förutsätter att man i varje fall hör bägge parterna. Gör man inte det förfaller ett påstående av typen ”Vi står på stadig mark i bevishänseende” synnerligen svårt att förstå.

Varför fick ledamöterna inte se det utredningsuppdrag Du beställde? Varför vidgade/ändrade Du uppdraget på eget bevåg? I Ditt Sommarprogram berättade Du att Du inte visste något om DN:s artikel innan den publicerades och att Du fick veta det genom en av Dina medarbetare. Men det finns uppgifter som motsäger vad Du påstår. Enligt dem ska Du ha vetat om artikeln före dess publicering. Du ska också ha haft tätt kontakt med en bland andra en av redaktörerna. Är uppgifterna felaktiga?"

Advokatutredningen är säregen. Egentligen är det något annat och mer än en utredning. Advokaterna har inte utrett omständigheter och skeenden för att sedan lägga fram konstruktiva förslag till utvägar ur krisen. I stället har advokaterna främst ägnat sig åt detektivarbete och utomrättsliga ”förundersökningar”.

Sökarljuset har inte riktats mot sakförhållanden utan mot två människors privatliv och ekonomi. Man har rotat i det mest intima, man har sökt efter snedsprång, man har tittat på facebooksidor, man har snokat i ansökningshandlingar och redovisningar. Och, inte minst, man har nosat upp villiga angivare och fått dessa att ringa in och belägga eventuella felsteg som makarna Frostenson och Arnault kan tänkas ha gjort sig skyldiga till.

Utredningen finns bara i två exemplar. Det ena ligger i Advokatbyråns inbrottssäkra dokumentskåp. Det andra i Akademiens kassaskåp. Sekretessen är absolut. Endast ständiga sekreteraren har nyckel till Akademiens kassaskåp.

Här följer en sammanfattning av uppgifterna i advokaternas rapport och av vad som kom fram under de två möten rapporten presenterades på:

* En kvinna, som inte är Arnaults hustru Katarina Frostenson, har vistats olovligen i Akademins Parisvåning. Arnault lär ha bjudit in kvinnan dit. Beviset för denna händelse är selfies utlagda på en facebooksida. Dessa selfies visar en kvinna i flera av våningens rum. På en bild håller kvinnan ett glas vin mellan benen. På en annan bild syns tydligt en av de tavlor som hänger i Akademins Parisvåning, en målning av Ulf Trotzig. Advokaterna fick tips om att detta bildmaterial fanns på facebook av en ”tipsare” som hörde av sig till dem.

* Det finns uppgifter om att Arnault har utsatt kvinnor för olämplig intimitet. Det har emellertid inte gått att fastställa att Akademien känt till de sexuella trakasserier som påstås ha begåtts av Arnault.

* Det finns uppgifter om att Katarina Frostenson i sju fall uppgivit kommande Nobelpristagare för sin make Jean Claude Arnault. Denne har i sin tur uppgivit för andra att hustrun berättat för honom om kommande Nobelpristagare. Bevis i denna del är sju uppgiftslämnare som ”begärt att få vara anonyma inför beställaren [Akademien]”. Det har inte gått att påvisa förekomsten av otillbörlig påverkan på Akademins utdelning av priser och bidrag.

* Arnaults och Frostensons kulturscen Forum har drag av ”svartklubb”. Praktikanter säger sig ha fått i uppdrag att fabricera evenemang som ej ägt rum. Det har avslöjats stora brister i redovisning och bokföringen.

* Det har funnits att Katarina Frostenson varit jävig när Akademien beslutat om bidrag till kulturscenen Forum eftersom hon är delägare i det handelsbolag som drivit verksamheten och Akademien inte känt till det.

* ”Vi [advokaterna] har inga som helst förutfattade meningar om Katarina Frostenson men avslöjandet att hon läckt uppgifter om kommande nobelpristagare samt avslöjandet att hon är delägare i Forum är skäl nog att utesluta henne ur Akademien." /.../ ”De slutsatser vi dragit grundar sig i en juridisk analys av vad som framkommit. /.../ Vi har gjort bevisvärderingar och prövat uppgifternas trovärdighet. Om flera uppgiftslämnare oberoende av varandra kommit med samstämmiga uppgifter måste de anses som trovärdiga. /…/”

De anlitade advokaterna är utpräglade affärsjurister. Det präglar deras omvärldsuppfattning liksom deras språkbruk. De liknar Akademien vid ett ”bolag” så ofta att det inte kan vara en tillfällighet. När de uppmanar Akademien att utesluta Katarina Frostenson gör de det för ”bolagets” bästa: ”Det är viktigt att lojaliteten mot bolaget går före lojaliteten mot personen. Vi har inga som helst förutfattade meningar om Katarina Frostenson, inte alls, men i sådana här lägen väntar man inte, man handlar.”

Man handlar. Frostenson må ha suttit mer än ett kvarts sekel som ledamot av landets främsta kulturinstitution men så, över en natt, döms hon att bli persona non grata. Du är ovärderlig, skrev Sara Danius till Katarina Frostenson den dag då Sveriges största morgontidning publicerade en journalistiskt undermålig artikel i #metoos spår. Strax därefter började Danius göra allt vad hon kunde för att snabbt göra sig av med Frostenson. Det gällde att liksom skydda bolagets varumärke.

Det dröjde innan jag tog kontakt med Katarina Frostenson. Hon är känd för att värna sin integritet. Så småningom mejlade jag henne och ställde några frågor. Det var uppenbart att det var smärtsamt för henne att ens försöka svara. Vartefter blev hennes mejl mer utförliga och öppna.

Den 13 december 2017 får Katarina Frostenson ett mejl från Hammarskiöld & Cos Advokatbyrå. Mejlet har rubriken ”Hammarskiöld & Cos utredning av den s.k. kulturprofilen”. Den s.k Kulturprofilen! Det handlar alltså om Frostensons äkta man. Mejlet med den osannolikt okänsliga rubriken är en kallelse till intervju, eller rättare till förhör. När Frostenson inte hörsammar kallelsen får hon efter en vecka en ”vänlig påminnelse” från byrån. Men Katarina Frostenson tänker inte medverka: ”Jag ville förstås inte medverka i denna ’utredning’ som jag från första början fann orimlig och gravt förolämpande mot mig och oss”.

Advokaterna slutför sitt uppdrag utan Frostensons medverkan, och den 7 mars ges Katarina Frostenson möjlighet att göra en snabbläsning av utredningens rapport. ”Jag hade två timmar på mig att läsa deras lunta. Jag skrev för hand, jag fick inte fotografera något och jag övervakades hela tiden av P. H. och hans assistent”. Advokat P.H. har några dagar tidigare uttryckt en förhoppning att det vore ”skönt om vår utredning kan leda till Katharsis för Svenska Akademien”.

Vad han menade var att Frostenson skulle förpassas ur Akademien, vilket skulle leda till att medierna blidkades och att allt skulle lugna ner sig.

När Katarina Frostenson läser att sju anonyma vittnen beskyller henne för att ha läckt kommande Nobelpristagare till sin man frågar hon P.H. om det är samma personer som också ”vittnat” om sekretessbrott i en artikel i Dagens Nyheter. ”Han svarade först nej på frågan. Efter ett tag tillstod han att två av byråns vittnen var desamma som talat om detta i tidningen. Jag frågade hur de nått fram till dessa personer. Advokaten sa att de gjort det genom ’att söka på marknaden’ och att några av personerna hade hört av sig självmant. Byrån ansåg att de verkade stabila och ’utan egen agenda’.”

Vad gäller anklagelserna om jäv har Frostenson svårt att förstå dem. Det har jag också. Hon säger: ”Jag har aldrig deltagit i något beslut som rört bidrag till Forum”. Och det är riktigt. I samtliga protokoll över eller anteckningar om de sammanträden där bidrag till Forum diskuterats står ”Fru Frostenson deltog inte i beslutet”.

Men utredningen anklagar henne också för att ha förtigit sitt delägarskap i Forum för att på så sätt ”berika sig” på Akademiens bidrag. Advokaterna kallar det ett ”sensationellt” avslöjande. Tydligen tycker en del akademiledamöter likadant. ”Somliga akademiledamöter har låtit påskina att jag skulle ha dolt detta faktum för att få egen ekonomisk vinning av Akademiens bidrag till Forum. Detta har aldrig någonsin varit fallet. De 80000 kr som Akademien gav Forum i årligt bidrag har enbart gått till kulturverksamheten. Det har inte funnits några pengar att tjäna på denna kulturverksamhet. Påståendet att jag skulle ha haft ett sådant syfte eller motiv betraktar jag som infamt”.

Nu är det förstås så att det konkreta delägarskapet i Forum varken gör till eller från i jävsfrågan. Själva engagemanget i Forum grundar jäv. Så gör också vänskap eller bekantskap med Frostenson och/eller Arnault. Men om Katarina Frostenson varit jävig så har alla andra i Akademien också varit det. Och om nu Frostenson ”berikat sig” på 80000 kronor i årligt bidrag till Forum så måste det bero på att övriga ledamöter inte brytt sig om att granska vart pengarna gått; de har själva medverkat i det påstådda bidragsfusket.

Ur vad hon hann läsa blev Frostenson varse en brokig samling anklagelser, men också uppgiften om att det finns ett mejl från ”min man till Sara Danius där han ber om hennes CV och att detta mejl måste ses som bevis för att min man och jag skulle ha samrått i samband med det eventuella invalet av Sara Danius vid denna tid; alltså att min man skulle ha lagt sig i Akademiens angelägenheter och försökt påverka dem och att jag skulle ha brutit mot sekretessen. Så var inte alls fallet. Däremot var det så att Sara Danius deltog flitigt i Forums program och vid den aktuella tiden skulle ha ett program tillsammans med en tysk gäst, Hans Zischler, som hon utgivit en bok med. Att intressera sig för vad Sara Danius åstadkommit utöver sin svenska verklista, vad hon gjort som forskare och författare utomlands, i USA och i Tyskland, hennes olika samarbeten, som det med Zischler, var helt naturligt i sammanhanget och behövligt för presentationer/pressmeddelanden”.

Den 10 mars får Katarina Frostenson ett brev från ständiga sekreteraren Sara Danius. Danius vill ha ett ”informellt möte” på sitt tjänsterum med Frostenson, snarast. Så tidigt som Danius tänkt sig mötet går detta inte att ordna men den 21 mars blir mötet av. ”Hon ställde mig inför tre alternativ: Att omgående frivilligt lämna Akademien. Att fortsätta delta i Akademien med långtgående restriktioner, bl.a inget deltagande i något prisarbete, ingen vistelse i Akademiens lägenheter utomlands, förändringar gällande min bostad/bostadsförmån, ingen närvaro vid några av Akademiens eller Nobelstiftelsen evenemang om jag kom med min man. Om jag inte gick med på något av dessa alternativ skulle hon vid sammankomsten dagen efter föreslå dels uteslutning av mig, dels att Akademin skulle polisanmäla Forum. Jag lyssnade till detta och ställde sedan en fråga: vad den senaste punkten kunde utgöra för alternativ/möjlighet. Det kunde Sara Danius inte ge svar på. Jag uppfattade den punkten som en tydlig påtryckning, för att inte säga ett hot”.

Frostenson svarade nej, hon tänkte inte lämna Akademien. Anklagelserna var osanna och hon tänkte inte lämna sin stol.

Dagen därpå, 22 mars, föreslår ständiga sekreteraren uteslutning av Frostenson. Åtta ledamöter röstar emot uteslutning, sex röstar för. Var saken utagerad nu? Nej, det var den inte.

Ur lägesrapporten till Hovet: ”När resultatet av omröstningen blev en majoritet mot uteslutning… så har sekreteraren inte respekterat det beslutet utan offentligt fortsatt kampanjen mot Fru Frostenson.”

Och nu skenar utvecklingen. Söndringen och splittringen i Akademien fördjupas, i synnerhet efter ytterligare ett nej (åtta mot sex) till ständiga sekreterarens förslag att – när nu uteslutning av Frostenson inte lät sig göra - inskränka Frostensons befogenheter som ledamot. Majoritetens nej till detta nya förslag får tre av de ledamöter som röstat för att inskränka Frostensons befogenheter att hoppa av. Dessa tre går till medierna med sin version av vad som förevarit.

Något senare, efter ännu en ledamots avhopp och ett möte med Kungen, väljer Frostenson att stiga åt sidan och lämna alla sina uppdrag under obestämd tid. Dagen därpå meddelar Danius att Akademiens majoritet saknar förtroende för henne som ständig sekreterare. Hon lämnar tills vidare sina uppdrag.

Jag undrar om vi varit där vi är nu om inte den hållning som präglar advokatutredningen funnits också på andra håll. Utredningen ger ytterst uttryck för något annat än en vilja att hitta vägar ur krisen. Viktigast är att sätta kollektivet, ”bolaget”, före det individuella. Viktigare än rättssäkerheten är resolut handlingskraft. Att medierna delar denna syn har uppenbarats med sorglig tydlighet.

Kanske är det här någonstans som vattendelaren finns mellan de ledamöter som hoppat av och de som stannat kvar. Somliga ledamöter accepterar denna anda, andra ledamöter vägrar att underkasta sig den.

En sak är säker - de ledamöter som accepterade advokaternas bevisvärdering och utredningens slutsatser har framgångsrikt förmedlat en bild av ”de andra”. Den bilden är idag den allmänt vedertagna. De andra har inte Akademiens bästa för ögonen, de vill hindra sanningen att komma fram, de är hemfallna åt vänskapskorruption och de gör envist motstånd mot varje förnyelse och modernisering av en förstockad institution.

Men den bilden är osann eller åtminstone oerhört förenklad. De åtta ledamöter som röstade emot uteslutning av Katarina Frostenson gjorde det av rättssäkerhetsskäl. De vägrade utdöma detta exempellösa straff på grundval av ett så undermåligt och rättsosäkert underlag som advokatutredningen utgjorde. Ändå är de brännmärkta. De är ”de komprometterade”.

Det är så Nobelstiftelsen kallar dem i ett brev till Akademien. Brevet – som inte är offentligt - är daterat den 15 juni. Att brevet inte är offentligt beror på att det pågår en medling mellan Akademien och Nobelstiftelsen. I brevet står att Akademien i nuläget saknar ”den legitimitet och trovärdighet som fordras” för att stiftelsen ska kunna låta Akademien dela ut Nobelpriset. Stiftelsen vill istället att Nobelpriset ska delas ut av en ”ny Nobelkommitté som kan verka så länge Akademien som helhet inte har restaurerats på ett sätt som återställt förtroendet.”

Den nya kommittén skulle bestå av ledamöter som ”inte är direkt komprometterade av det senaste halvårets händelser”. Och ”komprometterade” är de som röstade emot uteslutning av Katarina Frostenson.

Ska man se det här som ett förslag från Nobelstiftelsen? Inte alls. Det handlar om ett absolut krav. Med medlarens ord: ”Jag insåg att kravet på en extern kommitté skulle framstå som principiellt betänkligt. Min första åtgärd blev därför att försöka 'trycktesta' Stiftelsen genom Lars Heikensten på denna punkt. Jag gjorde ganska stora ansträngningar, men fick snart skäl anta att kravet på att Nobelarbetet ska bedrivas utan att Akademien godkänner pristagaren var ultimativt”.

En tidning slår stort upp ett ”avslöjande” och gör ett scoop. Scoopet är en inkvisitorisk anklagelseakt. Och på inkvisitoriskt vis utgör anklagelsen beviset. Ingen ställer motfrågor, ingen sätter sig ned och granskar förutsättningslöst, ingen berättar ur ny och annan vinkel. Det traderas. Vi har fått en kollektiv berättelse, oemotsagd.

Fotnot: Den här texten är en kortad version av den artikel som Jesús Alcalá har skrivit för den tyska tidningen Die Zeit. Den texten kommer att publiceras senare i september.