Kalle jobbar för mänskliga rättigheter

Han är adopterad från Nepal och syns på stadens gator med sin följeslagare rullatorn. Jodå, många känner igen Kalle Johnson. Själv känner han inte ens igen sina vänner på håll.

– Jag ser inte så bra, utan önskar att folk kommer fram och hälsar, ler han.

Tre månader gammal kom han till Rosvik utanför Luleå från Nepal, landet där han föddes. Han har aldrig haft någon direkt längtan tillbaka, han känner sina rötter i Sverige. Hans mamma, som han förlorade i en hjärntumör 2010, har drivit ett projekt på hans gamla barnhem och det räcker för honom.

Kalle hade ingen klar karriärtanke i tonåren, men att välja Riksgymnasiet med tillgång till habilitering och sjukgymnastik var självklart med tanke på den cp-skada och synnedsättning han har. Då familjen under flera år åkt på Furubodas familjeläger var Kristianstad ett givet val. Det blev fem år på det samhällsvetenskapliga programmet.

– Det var första gången i mitt liv jag hade helt egna kompisar, eftersom jag och min bror är födda samma år delade vi kompisar som barn. Nu var det första gången jag skulle klara mig själv. Det var tuffa år, samtidigt som man pluggar ska man försöka lära sig klara sig själv i egen bostad efter elevhemmet.

Hans råd till andra elever på Riksgymnasiet är att försöka skapa kontakter för en meningsfull fritid efter skolan.

– Det är så lätt att man blir ensam annars när skolans bubbla spricker och man på grund av sitt funktionshinder har svårare att ta sig ut.

Han har själv varit aktiv i Unga mot rasism, varit ordförande i Unga Funkisar Skåne, sitter nu med i Synskadades Riksförbund Kristianstad och har under några år varit medlem i det kommunala rådet för funktionshindrade.

– Det ger mig möjlighet att lägga fram frågor till politikerna som de borde titta på. För mig bottnar allt mitt engagemang i mänskliga rättigheter.

Han är också medlem i Östermalmskyrkan. Farfar var frälsningssoldat och farmor bad alltid aftonbön, men han blev själv inte troende förrän för 18 år sedan.

– Gemenskapen i församlingen är viktig för mig.

Efter skolan drömde han om att få jobba. Han var anställd med lönebidrag i sin församling under tre år för att jobba med de tekniska bitarna. Sedan jobbade han inom daglig verksamhet med ansvar för hela verksamhetens datorer.

– Sedan togs det över av kommunens it-avdelning och då var jag utan jobb.

Efter en missmodig tid då också hans balans blev sämre kom han 2017 i kontakt med Föreningen Ordfront, som anordnar Mänskliga Rättighetsdagarna. Han började som volontär och sitter nu med i styrelsen. Ett engagemang han tycker gett honom upprättelse och mening med livet på nytt.

– Det handlar om viktiga frågor för alla människor. Årets tema är ”Ett liv fritt från våld”, men grunden är allas lika värde.

Han tystnar en kort stund men berättar sedan om sådant som gör skillnad i hans eget liv, där han inte känner sig så väl behandlad. Han har hemtjänst för städ och tvätt och fick tidigare för att laga mat. Sedan drogs mathjälpen in, istället skulle han få mat vid dörren. Men det är dyrt och följden blev att många funktionshindrade struntade i det och istället fick dålig mathållning. Nu betalar Kalle ur egen ficka för att få hjälp att laga mat där han kan vara delaktig.

– Vårt samhälle verkar inte ha så stora klyftor mellan människor, men är man funktionshindrad finns det konkreta, verkligt stora klyftor. Med små medel skulle man kunna öka tryggheten för oss. Men jag ser hur jag, i takt med att jag behöver mer hjälp, alltmer reduceras till en ovälkommen ingrediens i budgetutgifterna.

Just det vill Kalle motverka, och därmed minska klyftorna mellan människor. Han tror att samtal mellan människor skulle lösa mycket i samhället.

– Vi har tappat förmågan att skapa tid att sätta sig ner med andra och verkligen lyssna och samtala. Så var inte rädd för min rullator när du ser mig på stan. Kom fram och prata. Se människan.