"Man skulle ha spelat mer boll"

Namn: Mikael Underdal

Uppvuxen i: Joganbo, en liten by söder om Örebro

Bor i: Kristianstad

Familj: Sambo Jane, barnen Josef, Jakob, Adrian, Emelie

Yrke: "Vet inte. Musiker, antar jag. Eller livsnjutare. Mina vänner brukar beskriva mig med en tidningsartikel där Pernilla Wahlgren säger om sig själv: Jag är förvirrad, lat och älskar att sova."

Aktuell: 50 år i går

Det kostar på att vara rockmusiker och farsa till rockintresserade ynglingar. Micke Underdal vet. Han ville egentligen åka till Ullevi och lyssna på Paul McCartney, men hade lovat en av sönerna en tripp till Sweden Rock i Norje.

– Var där ute i två dagar och är fortfarande förkyld.

Förkylningen har å andra sidan inte blivit mindre besvärande av att Underdal envisats med att åka motorcykel. Samma Harley Davidson från -76 som i går parkerades utanför Harry's i Kristianstad. Här firade Underdal sin 50-årsdag, med buffé på eftermiddagen och lite senare ett nytt arbetspass som ljudfixare. Egentligen hade inte tänkt fira över huvudtaget, men...

– Det var andra som tyckte att jag skulle ta vara på den här dagen.

Han är lite trött, för tisdagskvällen blev sen – när vännerna vid tolvslaget rockade in Micke Underdals andra halvsekel med "Micke B. Good".

Hyllningen anstår en av stans stora rockprofiler. Han som kom hit med släpet fyllt av gitarrer och förstärkare för 28 år sedan och sedan dess verkat i otaliga musiksammanhang. Sannolikt tänker många på Micke Underdal som producent i egna Torsebrostudion Beagle. Eller kanske för tiden som basist i Co Stone, ett av Kristianstads populäraste 80-talsband. Själv nämner han bland annat tiden med Fotfolket och Smen's Baglomma...

...men berättar också att allt började när han var tio och en äldre tjejkusin i Stockholm spelade Beatlessinglar på plastgrammofonen:

– Det var nå't magiskt.

Så folkskollärarens son for hem till bondesamhället Joganbo utanför Örebro med nya drömmar. Fotbollsspelare kunde han inte bli, för det bodde bara två jämnåriga grabbar i byn. Men när samma grabbar limmade ihop var sin pappgitarr började det hända spännande saker.

– Vi stod där och sjöng "Schlafs jo", för ingen kunde engelska. Ingen visste att den där låten hette "She loves you".

Micke Underdal berättar om den första riktiga gitarren, som han fick av mor och far.

– En Krafton med stålsträngar som var fästa så högt att jag spelade fingrarna blodiga. Och de andra grabbarna tyckte inte att det lät särskilt bra heller.

Men Micke Underdal gillade aldrig idén att vara killen med tamburinen. Så han beställde en annan gitarr, från Hobbex, och lärde sig spela "House of the rising sun".

Sedan dess har han egentligen spelat allt. Utom jazz och klassiskt.

– Jazz skulle jag gärna spela, om jag bara kunde.

Men att alltid spela samma sorts musik man själv gillar och lyssnar på har inte varit ett alternativ.

– Nä, det skulle aldrig fungera. Det är väl därför det blir så svårt för alla duktiga unga band att ta sig vidare. De vill vara konstnärer och skyr allt som kan verka kommersiellt.

Den unga scenen i Kristianstad har ändå en framtid, menar Micke Underdal som de senaste tre åren jobbat ungdomsinriktat för Fritidsgårdsforum.

Och som snart hoppas kunna sparka i gång ett nytt, mer långsiktigt, projekt.

– Vi kallar det "Kulturstaden", säger han.

"Vi" är nybildade rockföreningen Kulturkentauren som räknar med att flytta in på klassiska Magazinet under hösten.

– Tanken är att jag skall finnas med i kulisserna, som en sorts projektledare. Och målsättningen är att skapa scener, replokaler, café, studior, kontor och övernattningsmöjligheter. Allt i ett. En riktig mötesplats för unga musikintresserade. Det här – en aktiv rockförening – är precis vad som saknats tidigare, menar Underdal.

Försök har gjorts?

– Jo, men jag tror på Kentauren. För de här ungdomarna är själva musiker med musikers ambitioner.

Rik kan man bli på olika sätt. Rock'n'roll har aldrig handlat om slantar för Micke Underdal. Musiken blev en passion som växte till ett måste, en livsstil.

– Tja, den har kostat mig ett par fruar. Men jag har fått fyra underbara, musikaliska barn. Så jag ångrar ingenting...

– Jo, förresten. Man skulle ha spelat mer boll. Det blev bara ett par säsonger i korpen.

– Får väl skylla på att vi aldrig fick ihop något lag i byn, när jag var grabb.

Anders Mårtensson