På vingar genom årtionden
I Sten Hjalmarssons gästbok finns bilder av jazzlegenden Dizzy Gillespie som tillsammans med Tommy Berggren och Arja Saijonmaa gästade hans 40-fots båt i Stockholm på 80-talet. På väggarna i den vackra skånelängan hänger bilder inifrån cockpiten när han själv flyger jetplanet Caravelle för sista gången. Och så hänger där en bild på en man i ålderdomliga flygkläder. Det är Stens pappa som var i flygvapnet redan 1917.
– Den bilden är jag glad i, säger han och pekar på en hjälm som hänger bredvid.
– Där är pappas hjälm.
Att Sten Hjalmarsson fyller 90 ger en hopp. Visserligen går han med krycka och han har ont i ryggen. Men det beror inte på ålder, utan på en misslyckad diskbråcksoperation för några år sedan då en nerv skadades. Det gör att den forne passagerarpiloten inte längre orkar flyga. Jo, han började som 82-åring ägna sig åt modellflyg.
– Det var svårare än man kunde tro, inte alls som att flyga på riktigt, minns han den första upplevelsen.
I stallet i ena längan har hästarna flyttat ut och Sten och hans modellplan flyttat in. Han bygger själv och säljer av efter hand.
– Det är ett intresse som håller både fingerfärdighet och huvud igång.
Otaliga är de historier som utgör Stens liv. Även om han varit SAS trogen under sin karriär har han varit med om ett och annat. Han har varit stationerad i Rom, där hans enorma intresse för italienska bilar och främst Alfa Romeo fick sin början.
– När jag kom hem till Sverige startade jag Alfa Romeoklubben. Jag är hedersmedlem där nu, säger han inte utan stolthet och visar på det röda exemplaret i garaget som fortfarande får sina mil.
Han var stationerad i Aten en kort period och så hela två år i Bangkok. En fin tid, minns han. Trevligt folk, bra mat och spännande resmål.
– De sista åren flög jag bara jumbojet, Boeing 747, och främst på Los Angeles. Under en sådan långflygning kunde man inte vända tillbaka med samma crew, så då fick man ett par dagar på platsen. Los Angeles är fantastiskt trevligt.
När det var dags för hans allra sista flygning, fick han själv välja både besättning och destination. Det blev ett gäng vänner och så just Los Angeles. På väggen hänger en sådan karta som passagerarna får för att följa med under flygningen. På den har alla passagerare från Stens sista flygning skrivit sina namn. En fin gest, konstaterar han.
Inte mycket tydde på att han skulle flyga, även om ett visst intresse fanns redan som pojk. Föräldrarna flyttade från Gringelstad där de drev lanthandel, till Simrishamn när Sten var i skolåldern. Där drev de anrika Hotell Österlen. Sten tog realen men var för rastlös för att dyka upp på läroverket. Istället sökte han till flygvapnet, ville gå i pappas fotspår.
– Flyggenen har alltid funnits. Och har fortsatt, min ena dotter är flygkapten i SAS och den andra har kommersiell licens för helikopter. Även min son är pilot, men han bor i Australien och jobbar som fotograf nu.
Flygvapnet utbildade den unge Sten till skytt och signalist och han flög som det i fyra år. 1945 fick han jobb på ABA, det som senare blev SAS, som telegrafist och skötte all radiotrafik. Han blev så navigatör och lärde sig flyga efter stjärnorna.
– Sen fick jag chansen att bli styrman och från 1958 var jag kapten. Jag har nog flugit en 17 000 timmar och aldrig har jag haft några problem.
Jo, han har slängt av en på tok för överförfriskad turist på Rhodos en gång och tvingats stänga av en motor under flygning, men det var med Caravellen, så ingen märkte något.
Han har flugit på Kapstaden och Nairobi, berättar om tyfoner under inflygning till Manilla, en semesterresa till Nepals Katmandu där taxin bestod av elefanter och hotellrummet var byggt uppe i träd.
– Men jag har aldrig varit i Rio. Det hade nog varit kul.
Du har fortfarande chansen?
– Nej, ryggen orkar inte en så lång resa.
Men du är 90 och pigg som få, hur kommer det sig?
– Hemligheten menar du? Jag tar en gin och tonic varje eftermiddag klockan 17. Och jag har en 30 år yngre fru.
