En playboys återkomst

Frågar du David Löfquist efter karriären vilken som var hans bästa klubb, finns det en stor chans att svaret blir ”Parma”. Det känns en aning svårt att föreställa sig att den 25-årige Sölvesborgskillen med den blonda kalufsen skulle luta sig tillbaka, skrocka glatt och svara ”Hanöhus nattklubb”.

Men det är precis ett sådant svar som Frank Worthington, 63, har gett under åren. Detta trots att han representerat 25 klubbar i fyra olika länder under sin karriär som fotbollsspelare.

När jag fick reda på att jag skulle skriva det här reportaget visste jag redan en del om Worthingtons vilda leverne.

Sköna skrönor, som har växt och förvanskats till ohejderliga proportioner jämfört med vad som egentligen hände.

Trodde jag.

Men ju mer man läser på om den nu 63-årige britten, desto säkrare blir man.

Allt är sant.

När brittiska The Observer för tio år sedan gjorde en lista kallad ”De tio värsta exemplena på fotbollsspelare som beter sig illa”, toppade Worthington listan.

Tidningen nämner särskilt en händelse som sticker ut: Forwarden var 1972 aktuell för en övergång till Liverpool. Värvningen skulle bli klubbens största någonsin och den tredje dyraste av en engelsk spelare. Allt var egentligen klart – bara en underskrift fattades.

Men först skulle den obligatoriska läkarundersökningen klaras av.

Den gick åt helvete.

Till en början ryktades det om att en könssjukdom ställt till det, men det visades sig vara fel orsak.

Det var i stället för högt blodtryck – på grund av för mycket sex.

Liverpools legendariska tränare Bill Shankly tog det dock lugnt.

– Ta en paus och kom tillbaka senare för en ny läkarundersökning, var budskapet Worthington fick.

Hur det gick?

Sådär.

Frank stack till Mallorca, fortsatte med precis samma inslagna livsstil och misslyckades även under den andra läkarundersökningen.

I stället blev det Leicester City som fick fotbollsspelarens namnteckning.

Åke Doverlind står på Kastrup och vankar fram och tillbaka. Den förre hjälptränaren för Mjällby har fått vänta ett bra tag nu. 13.10 har blivit till 14.50 och än har Worthington inte synts till.

Allsvenska Mjällby har planerat in en presskonferens med den förre storstjärnan, men ett snöoväder i Manchester har ställt till det och man får skjuta på den en dag.

Men det tänker inte Doverlind på just nu. Han står i ankomsthallen och försöker få reda på när engelsmannen dyker upp. Till slut får han beskedet: Sas-planet landar 15.27, mer än två timmar försenat.

– Det känns så klart extra roligt att äntligen få träffa honom nu, säger Doverlind minuterna före de ses.

Det blir ett kärt återseende. De båda har haft telefonkontakt en gång om året sedan den heta sommaren 1980, men aldrig träffats sedan dess. Åren har slitit på Frank, men den spjuveraktiga charmigheten lyser ändå i hans ögon.

I kväll väntar julfest, dit 63-åringen är speciellt inbjuden.

Fast det är ju inte bara Worthington som kommer. Mjällby har legat i och fått klartecken från 21 spelare från 1980 års lag.

Frank sitter i passagerarsätet och ser Öresundsbron lysa upp vintermörkret. Annars är vägen densamma som han åkte en majdag för 31 år sedan. Då hade Sune Joelsson, Kurt-Johnny Johansson och Åke Doverlind från Mjällby AIF varit och hämtat honom i Limhamn och frågan är om någon annan än de tre herrarna hade känt igen honom.

För att kunna chocka fotbolls-Sverige på allra bästa sätt hade man planerat att hemlighålla värvningen tills man kunde ha en egen presskonferens hemma i Blekinge.

Worthington hade därför fått den bestämda uppmaningen att klä ut sig till oigenkännlighet. Och visst lyckades det. Iklädd en lång svart rock och cowboyhatt smet han obemärkt förbi de andra passagerarna när båten anlände från Dragör.

Det var Kurt-Johnny som var hjärnan bakom det sensationella låneavtalet. Hans företag hade ett dotterbolag i Birmingham och på en affärsresa hade Mjällbyherren träffat på Birminghams manager Jim Smith.

Samtidigt var Mjällby ett lag i kris. Efter att Maifs danske landslagsanfallare Fleming Pehrson slitit av det främre korsbandet redan åtta minuter in i säsongspremiären mot Kalmar FF, hade man gått mållöst från planen i tre raka matcher.

Det behövdes en ersättare.

Och vem kunde då inte passa bättre än Birminghams Frank Worthington, som vunnit den engelska skytteligan säsongen före?

6 000 kronor per match, löd avtalet. Men frågan är om inte den 31-årige forwarden ångrade sig en smula när han såg det skånska åkerlandskapet svepa förbi utanför, på vägen mot Hällevik.

Kristianstad passerades:

– Åh satan, är det en sån här liten håla jag har kommit till? suckade Frank.

Sölvesborg passerades:

– Det här är ju jättelitet, är det här jag ska bo? undrade Frank.

Det var det inte.

Det var en ännu mindre ort.

Engelsmannen blev inkvarterad på Hanöhus Hotell i Hällevik, två träningspass senare gjorde han debut inför 7 200 åskådare på Strandvallen.

Det gick bra.

För Frank, vill säga.

0–0 mot IFK Sundsvall och ytterligare tre mållösa matcher från 31-åringens sida var ändå inte det Kurt-Johnny och de andra hoppats på när de hämtat honom i Limhamn. Kanske spelade det in att flertalet av de svenska spelarna inte kunde engelska.

Dessutom retade det upp några i laget att sommarproffset inte alltid var med. Träning? Ja, då låg Frank på stranden och solade. Eller så kom han förbi i sina badbyxor för att titta till de svettiga grabbarna.

I nästa match small det ändå: 3–1 mot Djurgården, två mål av Frank och en assist.

Aftonbladets reporter Ken Olofsson hade aldrig sett på maken till en artist:

– Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare i omgivningen att framstå som rent primitiva. Han dribblade, jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären på ett sätt som fick en att drömma om Liedholm och Gren och Simonsson på den tiden såna finesser åstadkoms på Råsunda. Frank Worthington var, som någon sa, ”en orkidé i vårens torftiga fotbollsbukett”, skrev han.

Men efter det fortsatte det blekingska laget att återigen rada upp förluster och det skulle senare visa sig att sejouren i allsvenskan blev ettårig.

1–1 hemma mot Malmö FF den 30 juli blev Franks sista framträdande i Mjällbytröjan.

Men inte det sista i Hanöhus.

I kväll får han äntligen träffa sina gamla lagkamrater och prata gamla minnen.

När jag berättar för honom att hans tränare i Mjällby 1980, Bosse Nilsson, minns Franks vänsterfot som magisk, skiner han upp.

– Ja, det är ju klart att den var det. Bäst i hela England, säger han och skrattar.

Han är ganska tillfreds med hur livet är just nu.

Varje lördagsmorgon spelar han five-a-side-fotboll och Frank säger att livet är ”fantastiskt”.

– Om jag vore en av karaktärerna i Snövit och de sju dvärgarna så skulle jag vara Glader, skrockar han.

Det är ungefär så här han livnär sig nuförtiden. Åker runt och håller föredrag och pratar om sin karriär. Gärna om festerna med ikonen George Best.

På senare tid även om motivation och ledarskap.

Men de 10 000 kronorna per tillfälle hade för några år sedan ändå inte gett honom en stabil ekonomi att luta sig tillbaka mot. 2004 var han tvungen att sälja den ”Golden Boot” han fick efter att ha vunnit den engelska skytteligan i högstadivision säsongen 1978-79.

Doverlind njuter av åteföreningen under bilturen tillbaka till Hällevik. De skojar med varandra fram och tillbaka och den förre hjälptränaren tänker på hur fantastiskt trevligt de har det ”utan att någon av oss varken druckit någon whiskey eller öl ännu”. Worthington kontrar med att säga att Sverige är hans favoritland och särskilt Hällevik.

Jag kan ändå inte låta bli att tänka på allt det besvär som Doverlind fick gå igenom efter att Worthington lämnat Mjällby sommaren 1980.

Den gulsvarta leasingbilen engelsmannen fått låna, en Volvo 343, var täckt med av ett 20-30 centimeter tjockt lager av cigarettpaket och tidningar. Ur handskfacket vällde det ur 50-talet böteslappar från orter runtom i södra Sverige.

Och som den gången när Frank fått låna Doverlinds skor, eftersom forwarden tog för givet att ”materialaren skulle ta med dem” och därefter sköt två mål mot Djurgården.

Men de andra bekymmerna låter jag vara Worthingtons.

De om hans tre barn, där två av dem inte var tilltänkta. Frank Junior, som nu bor i Stockholm, kom till efter en av alla semesterresor till Mallorca. Där hade fotbollsspelaren träffat den svenska fotomodellen Birgitta Egerman, och sonen skrädde inte orden när han i en intervju med Offside 2007 beskrev vad han tyckte om pappan:

– Det var synd om mamma. Han var ju otrogen hela tiden. En riktig skitstövel. De flesta bildar familj för att de vill ha den, men han ville ha hundra kvinnor till, sa han medan kylskåpsmagneten ”Anyone can be a father, it takes someone special to be a daddy” bakom bara förtydligade åsikten än mer.

Jag låter det där vara, och allt annat som händer på Mjällbys fester.

Kanske blir det lugnare på kvällens tillställning än Worthingtons favoritminne från Hanöhus sommaren -80.

Han hade då varit på nattklubben och träffat en svenska, som bjöd med fotbollsspelaren hem till sig. ”Makalöst snygg”, tänkte Frank och tackade så klart ja.

När tjejen på morgonen hade gått till jobbet fanns hennes mamma kvar i bostaden.

Artig som hon var kom hon in med en kopp te till Frank.

Sedan hoppade hon ner i sängen.