Sista dagen på jobbet för Ingvarsson

Temperaturen ligger kring tiogradersstrecket och solen har några få timmar på sig att belysa natursköna Strandvallen.

Men Martin Ingvarsson ser inget av det här.

Han står upp inne i det slitna domarrummet och tittar ut över sina kollegor. Det är en knapp timme kvar till matchstart och den meriterade domaren är inte ens i närheten av att vara ombytt. Radion har precis avslutat en intervju med Ingvarsson – och de assisterande domarna Peter Martinsson och Mehmet-Mohammed Culum sitter på träbänkarna och klampar otåligt med fötterna.

Fast samtidigt bryr de sig inte.

Den här dagen är Martins.

Det är okej att han fortfarande står där i sin klanderfria kostym och småpratar, trots att det snart är dags för taktikgenomgång inför matchen.

– Det här känns speciellt för mig. Martin har alltid varit en förebild och det känns hedrande att få vara med om hans sista match, säger Peter Martinsson och tittar upp.

Ingvarsson ler lite åt berömmet och inser att han har fått det precis som han ville ha det.

Han fick välja vilka som skulle vara assisterande domare i avslutningsmatchen.

Och han fick till och med välja vilken match han skulle döma.

– Ja, jag ville inte ha någon match som betydde något. Det skulle ju kunna gå hiskeligt fel om det var en match som gällde guldet eller ett lag som skulle kunna åka ur, säger Martin och harklar sig.

– Tänk då om man tog ett tveksamt domslut och det var det enda som folk skulle ha på näthinnan efteråt. Det hade inte känts bra, fortsätter han.

Att det blev just Mjällby–Halmstad som sätter punkt för karriären har sina förklaringar. Den allsvenska debuten skedde 18 år tidigare, med just Halmstads BK som ett av lagen.

Då var HBK nykomlingar och vann matchen mot Häcken med 4–2, i år åker hallänningarna ur den högsta serien för första gången sedan just 1993.

Och det svider lite i Ingvarssons hjärta.

– Jag har alltid gillat Halmstad. De har alltid tagit hand om domare på ett bra sätt och klubben hade tidigare Stig Nilsson som ordförande. En riktigt härlig människa som det gick att diskutera fotboll med, säger domaren och skiner upp.

Men sedan blir han snabbt allvarlig.

För trots solskenet, trots berömmet från domarkollegan, och trots att han fått precis den match han ville ha...

Trots allt det där så finns det mörka moln innanför den mörkgrå kostymen.

– Min far. Jag skulle önskat att han fick vara med här och se min sista match.

Han gick bort i fjol, i vad som närmast kan beskrivas som ett helvetes-år.

Skilsmässa, Kristianstadsbladets avslöjande att Ingvarsson kört rattfull, och på det faderns bortgång.

– Han var pigg in i det sista förutom de två-tre sista månaderna. Och han var inte bara min far... han var min mentor, min vän och brydde sig om mitt dömande ända sedan jag var 14 år.

Beslutet att ge upp karriären tog han i somras.

Han ville sluta när han själv kunde bestämma över sitt öde – inte komma till ett ensligt Rambergsvallen på Hisingen en kylig onsdagskväll – och helst önska att han vore någon annanstans.

Dessutom har han saknat att ha arbetskamrater runt sig. Det får han nu när han återgår till Skåneboll och får jobba med marknads- och domarfrågor.

Kanske ber en kollega honom att berätta om något av sina minnen från de 98 internationella matcher han dömde. När han träffade på Guus Hiddink, José Mourinho eller Sven-Göran Eriksson.

Med två-tre minuter kvar av matchen går det upp för Ingvarsson: Det här är det sista jag gör på en fotbollsplan. Tårarna strömmar nerför kinderna medan spelarna kom fram för att tacka efter 90 minuters kamp.

Två timmar senare konstaterar han ändå att det livsomvälvande beslutet han tog i somras var rätt:

– Det känns bra, säger 45-åringen.